Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Intryck från konstutställningarna. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck från konstutställningarna.
373
Jag vælger mig april,
fordi den stormer, fejer,
fordi den smiler, smelter,
fordi den ævner ejer,
fordi den kræfter vælter, —
i den blir somren til.
Detta är och blir konstnärstankens svar
på våra onödiga och öfverdrifna
bekymmer. Den mäter ej svårigheterna, den
känner blott i sitt väsen allt det andligt
ofödda trängta till lif med hela
naturprocessens styrka. Hvad betyder sedan allt
det andra?
I ljusare stämning anträda vi återvägen.
Den lilla visan följer oss med sina
lärkto-ner. I solskenet hvifta sälgarne med fullt
utslagna hängen, och blåsipporna titta upp
bland ris och fjorårsgammalt löf.
& ^
Det är icke för mycket sagdt att å detta
års konstutställningar i Stockholm ett
konstverk, nämligen Georg von Rosens stora
målning »Drottning Dagmars uppväckelse»,
tagit den allmänna uppmärksamheten i
anspråk i högre grad än alla de andra
tillsammantagna. Att så skett, kan ju i viss
mån tillskrifvas allmänhetens smak för
skildrande situationsmålning, för dramatiskt
effektfullt grepp, för färgrik och praktfull
iscensättning och för en rörande legend.
Men huru lyckligt är det icke, då alla
dessa förutsättningar för ett snabbt, lifligt och
allmänt förstående komma ett konstverk till
godo, hvilket till sitt väsen är djupt och
själfullt, såsom detta är. Det har för
konstnären ej varit fråga om någon annan effekt
än att gripa genom framställningen af sitt
ämne och att få de mest adæqvata
uttrycken för hvad han såg i motivet. Det är
i bästa mening ett diktadt konstverk, ett
alster af intuitiv konst.
Verkets naturliga medelpunkt är den
döda drottningens hufvud, på hvilket allas
blickar och hela den oerhörda spänningen
äro riktade. I ett stannadt språng står
den för sent hemkomne, ångerfulle maken
lutad öfver den döda, med händerna
pressade mot sitt bröst, med ögonen i vild
sorg riktade på henne och med en bön
på läpparne att få höra ett förlåtelsens ord
från hennes läppar.
De för alltid slutna ögonen öppnas icke,
lifsfärgen återvänder icke, hjärtat slår icke,
hela kroppen hvilar stel i dödens hårda
grepp, och förstörelsen har redan satt sin
stämpel på ansiktet, men hufvudet lyftes
automatiskt upp från kudden, och de ord,
som konungen velat höra, tränga fram
öfver läpparne — icke med en lefvandes
tonfall utan med sus af evighetens palmer
och med sorlet af kristallbäcken inför
Lammets tron. Så ljuda de åtminstone för de
tre till venster knäböjande munkarne, som
med hela sin själs åstundan dragas emot
denna det heligas uppenbarelse. Till höger
äro hoffolket och tjänarne församlade, och
på deras anleten måla sig i uttrycksfull
omväxling intrycken af undret. Och
omkring den döda brinna vaxljusen utan att
lysa, ty ännu har den sjunkande
aftondagern öfverväldet.
Redan den flit och ihärdighet, som
nedlagts på genomförandet af denna väldiga
duk, är något för våra förhållanden
mycket sällsynt. Dessa egenskaper, som
tyvärr icke alltid gå hand i hand med den
konstnärliga begåfningen, äro af dess större
betydelse, när de någon gång göra det, ty
ensamt genom dem uträttas stora ting.
Medfödda äro endast möjligheterna, och
blotta möjligheter hafva ännu icke skapat
något konstverk — det är karaktären,
uppsåtets renhet och kraft som är det
afgörande, då den andliga produkt, som ett
konstverk i sin upprinnelse och kärna är,
skall försättas in i verklighetens värld.
Men ej nog härmed. En personlig
karaktär, som är genomträngd af allvar och
anda, meddelar gärna åt konstverket en
motsvarande karaktär, och ingen, som står
inför »Drottning Dagmars uppväckelse»,
skall kunna annat än känna sig lyft öfver
det hvardagliga och närmad till mysteriet.
Målningen är icke blott von Rosens
största duk, den är äfven en af hans
yppersta. Den ger dock icke i samma grad
som hans »Erik XIV» intrycket af att vara
koncipierad i ett enda ögonblick, den har
icke denna målnings kraftigt koncentrerade
helhetsverkan och fast knutna arkitektoniska
byggnad. Den skulle utan tvifvel vunnit i
strängt högtidlig, rytmisk verkan, om
konstnären kunnat förmå sig att afstå från en del
af de många figurerna till höger med deras
i och för sig sedt så klart och känsligt
återgifna, skiftande uttryck.
Konstverkets måleriska skönhet skulle
sannolikt under gynnsammare belysningsför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
