Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Intryck från konstutställningarna. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.>74
karl wåhlin.
hållanden kommit ännu bättre till sin rätt än
nu var fallet. Hvad man kan anmärka är en
viss benägenhet för en filtmjuk stoffverkan,
äfven där denna ej är strängt påkallad. Men
förtjänsterna äro öfvervägande och sällsynta.
Penseln förenar en ungdomlig friskhet och
spänstighet med manlig värdighet. Om
man studerar konstnärens måleriska
föredrag från »Erik XIV» och faderns porträtt
fram till »Den förlorade sonen», Wikners
porträtt och »Drottning Dagmars
uppväckelse», ser man en ständig progress emot
ett mera flytande och fylligt föredrag och
lifligare atmosferisk verkan. Det är som
ett helt konsthistoriskt kapitel, en
utveck-iing sådan som man sällan ser
sammanfattad inom en enda konstnärs bana.
I allmänhet har ett fyndigt och centralt
grepp på ämnet utmärkt Gustaf
Cederströms målningar. Det är detta som
denna gång har svikit honom. Han har
i »Den heliga Birgitta hos påfven
Urban V» ej förmått klargöra tilldragelsens
innebörd, och bilden ger därför ett
grumligt och föga pregnant intryck. Det
förefaller mig som om en föregående gestalt
af honom, nämligen den predikande flickan
i »Frälsningsarmén», trädt störande emellan
under utarbetningen och omedvetet tagit
den historiska Sancta Birgittas plats, ty i
stället för det heta blodet och den hårda
straffdomen i det medeltida helgofiets tal
och gärning möta vi ett vekt svärmeri af
modern och hektisk art.
Sin bästa porträttmålning vid sidan om
den känsliga bilden af professor N. P.
Hamberg å utställningen 1897 har Jrdius
Kronberg åstadkommit i porträttet
afkon-sul Oscar Ekman, gifvet med en finhet och
ett förstånd, som äro vårda beundran. Det
är en bild af värdig, myndig och vänlig
ålderdom, som är full af mening och
intresse. Det är en njutning att i detalj
följa den präktiga modelleringen, och det
enda, som stör mig, är den väl klara tonen
i hudfärgen och den enformigt släta fonden.
Öfver hufvud taget förefalla mig
konstnärens senare bilder något öfverfulländade.
Hans omsorg fördelas med en allt för
lidelsefri jämnhet mellan målningens alla
detaljer — något, hvarpå framställningens
friskhet och styrka ej sällan blifva lidande.
Med sin lugna och säkra hållning är
Geskel Saloma?is porträtt af fru W. en
hedersam exponent för äldre dansk konst-
art. Endast med en god skola och ett
fortsatt träget arbete är en snart åttioårig
konstnär i stånd att vidmakthålla en så
god vigör som den, hvarom denna målning
bär vittne.
Svenska konstnärernas förenings
utställning, å hvilka de ofvannämnda arbetena
framträdde, förtjänade uppmärksamhet äfven
för ett icke ringa antal förtjänstfulla
arbeten af yngre konstnärer.
Med den kraftigast markerade typen
framträdde Emerik Stenberg i de
kärnfriska bilderna från Dalarna, af hvilka en
varit återgifven i ett föregående häfte af
denna tidskrift. Hans fasta grepp på de
folkliga dragen, hans förmåga att gjuta
poesi öfver dem och hans brio i utförandet
berättiga honom redan till en jämförelse
med finnen Axel Gallén under dennes första,
realistiska period. Hans framträdande inger
oss en icke vanlig känsla af trygghet för
en kommande konsekvent och framgångsrik
konstnärsbana.
En mera medvetet programaktig prägel
hvilar öfver Gustaf Ankarcronas senaste
arbeten. Af hans drakskepp och hans
runsten, af hans karoliner till häst eller
omkring en vakteld kan man nästan få det
intrycket, att han vill i målningar
framställa ett motstycke till Skansens
mångahanda härligheter. Men i jämförelse med
Cederströms karoliner blifva Ankarcronas
rätt indifferenta företeelser, och oaktadt
drakskeppen ger mig icke »Fordomtima»
det väldiga intryck af forntid och
vikingabygd som Karl Nordströms stolta
målning »Berget». Utan tvifvel är det den
landtliga idyllen som ligger Ankarcronas
hjärta närmast. Den har hos oss ej ofta
målats bättre än i hans »Kväll i kohagen»
(1894), och den har uppstått i hans utan
jämförelse bästa duk för året, den
gnistrande kalla och bländande ljusstarka
»Vintersöndagen ».
Med vandringsårens rensel på ryggen
hafva Vilhelm Smith och Pelle Svedlund
infunnit sig och gifvit oss del af sina
intryck från främlingskapet. Hvad Smith
beträffar äro de af det gladaste slaget
—-eller hvad säger oss hans i solskenet
grinande lazzaron, om icke att lifvet i och
för sig är obeskrifligt roligt, till och med
vid kanten af rännstenen. Denna målning,
förvärfvad af Göteborgs museum, och ett
par smärre taflor från förlidet år äro för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
