Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Intryck från konstutställningarna. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.>74
karl wåhlin.
redan på främmande mark betydande
konstnärsverksamhet på svensk grund och botten
och med entusiasm och seghet kämpat för
att bringa de fosterländska motiven till
konstnärlig mognad. Det har åtagit sig
en yngre generations sak, gifvit denna
konstnärlig uppfostran och tillfälle att göra sig
gällande. Det har satt konstreformfrågorna
på dagordningen. Men det var om dess
utställning vi nu skulle tala.
De konstnärer, som i sin ungdom
stiftade förbundet, äro nu medelålders män,
men det är fortfarande den äldsta
generationen som bildar hufvudstommen och
sätter sin prägel på utställningarna. Mindre
än eljest trädde dock denna gång i
förgrunden förbundets båda ryktbaraste och
mest uppburna konstnärer, Zorn och
Liljefors. Af den förres arbeten är väl
porträttet af Olof Wijk genom hufvudets
energiska karaktär det mest betydande, men
med det lösa och sladdriga utförandet i
öfrigt är det i sin helhet icke någon god
exponent för denna de breda planens konst,
hvars främste mästare bland samtida
konstnärer Zorn är. Att man i Liljefors’
arbeten finner en mängd fina iakttagelser, säker
hand och säkert öga behöfver ej sägas, något
annat är knappast tänkbart, men hvad man
icke finner är det anlopp och den
kraftutveckling, som förut stundom gifvit oss en
nästan hisnande känsla inför naturlifvets
storhet och vildhet.
Af utställningens porträtt tager Richard
Berghs bild af Olga Fåhræus i helfigur
och kroppsstorlek i första rummet intresset
i anspråk. Han har lyckats fånga det
dallrande, själfulla skimmer från en rik
känslovärld, som vi minnas från den sceniska
konstnärinnans framträdande och i hvilket
hennes personlighet syntes utstråla. Sittande
tillbakalutad i en bekväm stol, lyssnar hon
med spänd vakenhet och rik njutning till
sorlet af någon kastalisk källa. Med ett
förträffligt grepp har Bergh skildrat
intelligensens exaltation, dess uppgående i sin
egen hemlighetsfulla värld, af hvilken ingen
kan eller får göras delaktig, därför att den
är själfva ens väsens hemlighet, det som
undandrager sig all formulering och som det
vore en profanation att söka formulera. —
Det vid utställandet ännu ej fullt afslutade
porträttet anknyter sig i det måleriska till
föregående års själfporträtt, nu i Uffizierna:
det är samma fasta, behärskade och ihär-
diga iakttagelsekonst, samma lif och
fördjupning i uttrycket. Med sitt för
konstnärliga undersökningar danade filosoflynne
har Bergh gång efter annan gripits af lust
att utvidga sin sfär och mäta sina
möjligheter åt olika håll, och en konstnär af
hans valör gör icke sådant utan att det
kommer konstutvecklingen i det hela till
godo, om också verket, sedt isoleradt, i ett
eller annat afseende ej uppnått intentionen.
Men hvarje gång han nått jämvikt och
fulländning har det varit i ett porträttarbete,
och den utveckling han genomgått har på
ett vackert sätt sammanknutit hans senaste
verksamhet med den som först skapade
hans rykte.
I sitt porträtt af Ellen Key har fru
Hanna Pauli i en väl träffad likhet
funnit uttryck för det sangviniska och
optimistiska, det spanande och framåtskådande
i föremålets väsen. Hvarken i detta
porträtt eller i ett förtjänstfullt herrporträtt af
samma konstnärinna spelar emellertid det
starka färglynne, hvaraf hon stundom visat
sig mäktig.
Acke Anderssons porträtt af Zacharias
Topelius hör till de konstverk, som allra
minst passa på utställningar. Det är
måladt »in memoriam», och det ger oss
intrycket af en skugga mera än af en
lefvande människa. Det är väl detta som
kommer det att göra ett så osäkert och
overkligt intryck, då man står inför det,
men att lefva upp i fantasien med sällsam
kraft, då man efteråt erinrar sig det. Allt
det tekniskt svaga blir då borta, allt det
ömma och uppriktiga i den känsla, som
ingifvit det, får starkare lif.
I vissa af de yngre konstnärernas
porträttarbeten spöka ännu intrycken af den
bizarre och genialiske Lager-Nelsons
makabra konst. Den frigörelse af modern
pessimism, som var meningen i hans
stympade konstnärsgärning, hade icke hunnit
fullgöra sitt värf, innan hans tid var ute.
Men själsligt sedt så starka anslag som
hans tona ännu länge efter det att de
fingrar, som frambragt dem, upphört att röra
vid tangenterna. Samtiden är snar att
kalla dylik på frändskap och tidslynne
grundad anklang för effektsökeri och
efterapning — det är också det vigaste sättet att
förklara saken. Skulle vi icke vänta litet
och se tiden an ? Ingenting är naturligare
än att tendensen till en konstriktning fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
