Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strindberg har starkt sinne för denna
analysens tragik, att den gör hemlös,
att den gör biltog, att den kommer allt
hvad den vidrör att vissna. Det är ett
fruktansvärdt djupt ord med hvilket
Laurentius bemöter Olaus’ anklagelse mot
kung Gösta, att han afföll från
principerna, när denne säger: »Han vågade
till och med för sin saks skull affalla,
det vågade icke du.» Samma till det
paradoxala gränsande tanke återkommer
i Lisas ord i Lyckoper: »Om han haft
kraft att begå en dålig handling för en
god sak, då skulle han åtminstone visat,
att han kunde göra ett offer för något
annat än sig själf.» Underligast lyda
dock i Strindbergs mun sådana ord som
Skuggans i samma pjes, — ord hvilka
tolka nödvändigheten af rotfasthet i ett
kärleksförhållande — att en man aldrig
blir en riktig man utan en kvinna. Det
är analytikerns hemlängtan efter det
begränsade, efter det bundna förhållandet,
tröttheten vid idealjagarens negativa
kritik och fridlöshet.
Redan i »Mäster Olof» fälles domen
öfver den kritik, som siktar mot solen
för att träffa skogsbrynet:
Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden
dit bort mot målet, dit du vill så gärna:
du faller dock af, som vi gjorde alla,
om ock ditt märke du tar på en stjärna,
ty himlens stjärnor ju också falla.
 |
| Rob. Roesler fot. AUGUST STRINDBERG 1882. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
