- Project Runeberg -  Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 /
441

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Strindberg har starkt sinne för denna
analysens tragik, att den gör hemlös,
att den gör biltog, att den kommer allt
hvad den vidrör att vissna. Det är ett
fruktansvärdt djupt ord med hvilket
Laurentius bemöter Olaus’ anklagelse mot
kung Gösta, att han afföll från
principerna, när denne säger: »Han vågade
till och med för sin saks skull affalla,
det vågade icke du.» Samma till det
paradoxala gränsande tanke återkommer
i Lisas ord i Lyckoper: »Om han haft
kraft att begå en dålig handling för en
god sak, då skulle han åtminstone visat,
att han kunde göra ett offer för något
annat än sig själf.» Underligast lyda
dock i Strindbergs mun sådana ord som
Skuggans i samma pjes, — ord hvilka
tolka nödvändigheten af rotfasthet i ett
kärleksförhållande — att en man aldrig
blir en riktig man utan en kvinna. Det
är analytikerns hemlängtan efter det
begränsade, efter det bundna förhållandet,
tröttheten vid idealjagarens negativa
kritik och fridlöshet.

Redan i »Mäster Olof» fälles domen
öfver den kritik, som siktar mot solen
för att träffa skogsbrynet:

Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden
dit bort mot målet, dit du vill så gärna:
du faller dock af, som vi gjorde alla,
om ock ditt märke du tar på en stjärna,
ty himlens stjärnor ju också falla.


På samma gång Strindberg har
analysens frihetsbegär från alla dogmers
bojor, ett fribytarlynne, som stundom gör
honom rå, känner han dock
äfventyrs- och vikingalusten hos detta kallt kritiska
jag som en plåga, som en utstötthet ur
människolifvet. Han vill på två sätt
befria sig från det. Han kan vilja dränka
sitt kallt nyfikna förståndsjag i
medvetslöshet. Det finns stunder, då dess
världsvishet och diablerier pina honom som
en gatpojkes näsvishet eller som en
skolfux’ pedanteri. Då vill han bedöfva
sig för att erfara känslans blindhet i
raseri, i kärlek eller i rus eller hvad som
hälst, blott för att undkomma det
sönderslitande arbetet med att skilja mellan
godt och ondt, tillåtet och otillåtet. Han
vill, kosta hvad det vill, bli känslomänniska,
bli öm, bli barn, bli kvinna,
glömma all manlig värdighet och alla
begränsande pliktbud. Han vill känna
utan några men, förbehåll och
inskränkningar: det är känslomänniskans
reaktion mot förståndsmänniskan.

illustration placeholder
Rob. Roesler fot. AUGUST STRINDBERG 1882.


Hans andra stämning är att gifva
fritt lopp åt den nyktra
förståndsuppfattningen, åt nyttighetssynpunkten. Han
fördömer då all poesi, all skönhet som
onödighet och våld på naturen. Detta
fågelperspektiv kännetecknar hans andra
period, den med positivism uppblandade
rousseauism, som han förkunnar i Giftas
(I 1884; II 1886), i Utopier (1885) och
redan i Svenska öden och äfventyr (1882
och följande).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 17 23:49:27 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free