Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
- I
- II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han står därför som exponenten för
ett af de intressantaste problem, som
den nutida mänskligheten söker lösa:
hvilken som kan och bör rå, diktaren,
jagaren efter idealet, eller reformatorn,
den praktiske förbättraren; antingen den,
som håller på principen, eller den, som
håller på saken. Af bägges sammanslagning,
när idealisten och den praktiske
reformatorn söka att förmäla sig,
uppstår en diktarfysionomi, sådan som
Strindbergs, utopisten, framtidsdrömmaren,
reformatorn, som tar samhällsförbättrarbråket
i klump, som alltid skapar
jordiska himlar och helveten, som än
förkunnar »det stora sköna hatet», än
den förlåtelse, hvilken med
vetenskapsmannens opersonliga tolerans betraktar
all mänsklig dumhet. Lidandet hos
Strindberg af denna dubbelnatur har han själf
många gånger tolkat.
*
II.
När i Herr Bengts hustru i »Svenska
öden och äfventyr» den gamle magistern
berättar för sin unge junker historien
om ett äktenskap med starka konflikter,
som upplösas i sämja, då skulle man i
hans ord möjligen kunna läsa sig till
kärlekens evangelium och tro Strindberg
vara dess apostel. När den unge herrn
bara tror på kärleken som en öfvergående
förälskelse i yttre företräden,
bestrider den gamle hans åsikt, att det icke
finns några dufvoäktenskap.
»Jag har sett dufvor, herre», säger han, fast
han också, enligt eget medgifvande, sett
mycket annat.
»Som aldrig hackades?» frågar den
skeptiske ungdomen.
»Jo, hvad de hackades», svarar den gamle,
»när det var trångt i boet och det var ondt
om mat, men de voro lika goda vänner ändå,
och se det är kärleken.»
Han berättar också, den gamle, »som
sett mycket», att, fast fåglarna ha sin
älskogstid om våren, så hålla de
tillsammans äfven om vintern, och »när den
ljufva känslan kan finnas hos osjäliga
djur, hvarför skulle den icke finnas hos
människor?»
Men den unge menar, att den kärlek,
som varar, icke finnes hos människorna,
den går bort efter bröllopet, det som
kvarstår är vänskapen.
»Alldeles rätt, nådige herre», svarar
den vise guvernören, »men vänskap
mellan folk af olika kön, det är just kärlek
det». Och angående älskogen förklarar
han också, att den kan komma »som
en blixt från himmelen», och då, säger
han, »går han öfver all vår vilja och allt
vårt förstånd, men det är olika med
olika människor, om den skall fortlefva
eller icke». Och därpå berättar han
historien om »herr Bengts hustru» och
hennes man, hur de kifvades och voro
orättvisa mot hvarandra och hur hon
uppsökte den usle fogaten och blef
ursinnig på honom, när hon genomskådade
hans råa afsikter, och hur hennes
man fann henne i trappan afsvimmad.
»Allt var förlåtet och allt var glömdt. Det
finner du underligt! Men har du icke förlåtit
din mor, fastän hon agat dig, och har din mor
dig icke kär, fastän du ljugit för henne, gjort
henne sorg och förargelse. De sista skakningarna
hade vändt ut och in på hennes själ, så
att den gamla kärleken låg öfverst som en klar
pärla, som man fiskat upp ur hafvets
dybotten» — — —
Hur riktigt löses icke i denna berättelse
äktenskapsfrågans s. k. gåta. Den
kan tydas så, att hos hvarje individ
finnas vissa outrotliga olater eller
ensidigheter och egendomligheter, som
möjligen äro behof. Vid det dagliga
umgänget utgöra de fallgropar och snaror
äfven för den mest äkta kärlek.
Strindberg har alltså ännu så länge en fast tro
på kärleken. Allt hvad som kan kallas
kärlekens och familjelifvets ljufhet har
han också ett fint utveckladt sinne för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Oct 17 23:49:27 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0488.html
