Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess representant, vetenskapsmannen och
fiskeriintendenten Borg, som tillhör den
»stora hjärnans» människoklass och
som går under i sin fruktlösa kamp mot
fiskarne och mot dumheten hos den
kompakta majoritet, hvilken uppfattar
hans ansträngningar för deras välfärd så,
att de anse honom för folkfienden. Till
hans dödsorsaker kunna också räknas
själfförgudning och vetenskapsafgudadyrkan,
hvilka båda plåga honom till döds
med harmen öfver otillfredsställdt
maktbegär. Denna intendentens lidandeshistoria
är för öfrigt berättad med stort
mästerskap, men illusionen om
mänsklighetens behof af jämnstruken andlig
nivå är nu utbytt mot en annan illusion,
den om den begåfvade mannens rättighet
och plikt att despotiskt härska,
befalla och förakta. I Utopier voro
vetenskapens alla detaljforskningar utsatta för
ett intelligent hån, här fråssar man i
vetenskapliga miniatyrbestyr. I det förra
arbetet låter studentskan sitt missnöje gå
ut öfver boklärdomens tomhet, när hon
förklarar sig icke behöfva logaritmer,
emedan hon hvarken behöfver bli
sjökapten eller hört talas om, att Columbus
behöfde sådana för att upptäcka
Amerika, och i dess företal utlåter sig
Strindberg själf så, att det är bättre att som
naturbarnen ha god syn än att upptäcka
linsslipning för svaga ögon; här åter
öfverträffar Borg alla fiskarne genom sin
medels studiet af vetenskapen skolade
blick för deras sysselsättningar. Han
utrider en storm, fast han aldrig förr
seglat, och genomskådar alla hafvets
hemligheter med sin kikare.
Intressant är det vidare att jämföra
den redan här ofvan beskrifna
eremittillvaro, som rosenodlaren, afskild från
all mänsklig civiliserad tillvaros
pestsmitta, i den förra boken prisar, med
den senares klagan öfver den
människoöken, till hvilken fiskeriintendenten är
dömd, där han har fiskare till sitt enda
sällskap och förbannar deras tröga
uppfattning och illvilja mot honom —
kulturvarelsen.
Således är det själfmotsägande och
stundom kaotiska i Strindbergs
produktion alltid beroende på en och samma
orsak: svårigheten att förena hans
sympati för känslomänniskan och
naturbarnet med hans sympati med aristokraten,
intelligensvarelsen, världsmänniskan och
samhällsvarelsen, kanske allra djupast
uttryckt barnets impulsiva och
subjektiva natur med mannens reflekterade
objektivitet. Det är när denna strid
antager sina ytterlighetsformer den blir
åtminstone psykologiskt mest intressant,
och det är detta den gjort i hans
nuvarande författarskaps sista skede i Inferno,
Legender, Till Damaskus och Vid högre
rätt, hans under de sista två åren
utgifna böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
