Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur en märklig kvinnas lif.
469
finns icke hos dem den allra minsta lilla
gnista, hvarvid man skulle kunna tända
så mycket som en svafvelsticka — de
uppspärra sina gap öfver hvarje tanke,
som icke står i a-bc-boken» — och
vidare: »Vi hafva här beträffande det
lekamliga lifvet icke brist på något, men
med anden går det som med Adonia,
konungasonen i gamla testamentet, om
hvilken skrifvet står: huru blifver du
så mager, du konungason!» — Gång
på gång prisar hon de lyckliga
människor, som få bo i Weimar,
»muser-nas boning, Tysklands Athen», hvilka
hafva »allt skönt, allt stort, allt
förträffligt i öfverflöd», under det man i
Frankfurt »tackar Gud för de brödsmulor, som
falla från deras bord». Hon syftar
härmed på de böcker och tidskrifter, hvilka
flitigt tillsändas henne i »hennes
andefattigdom» från Weimar" för att hålla
henne au courant med dagens litterära
händelser.
För hennes naturfriska väsen är det
för öfrigt pinsamt att lefva »i vår
upplysta tid, då all sorg och fröjd, all känsla
af smärta eller glädje tvingas i system,
då passionerna, om de vilja uppträda i
honnette compagnic, måste ikläda sig styfva
snörlif, och dä skratt och gråt endast få
stegras till en viss grad. Det är
verkligen ganska besvärligt att alltid synas
annorlunda- än man är». — Detta
gjorde hon också för sin del sällan. »Hon
har midt i tidens oro och trängsel
bevarat sig själfständig ända till slutet»,
yttrar Goethe efter hennes död. Om
det intryck hennes yttre uppträdande
ännu på gamla dagar gör, vittnar
Nico-lovius, dotterdotterns man: »Hennes sätt,
hennes mycket bestämda ståndpunkt i
sällskapslifvet, hennes egendomliga väsen,
hennes sjudande lifsström, allt rycker en
med och ger intet tillfälle att nyktert
bedöma henne — hennes ålder är icke
märkbar, hvarken lekamligen eller and-
ligen. Hvarhelst hon visar sig,
framspringa lif och glädje.» Det är ju
själfklart, att hon, som till själ och hjärta
förblef så ungdomsfrisk ända till sin
lefnads afton, alltid var ungdomens och
särskildt de gladas vän. »Munterheten»,
citerar hon sonen, som hon så ofta och
med förkärlek gör, »är alla dygders
moder, säger Goetz von Berlichingen, och
han har visserligen rätt. När man är
förnöjd och glad, önskar man se alla
människor nöjda och muntra och
bidrager därtill på allt sätt i sin
verkningskrets. Glada människor tycker jag
mycket om, och om de höra till min egen
familj, håller jag dubbelt och tredubbelt
af dem. Vore jag en regerande furstinna,
så skulle jag göra som Julius Cæsar,
det finge endast synas idel glada
ansikten vid mitt hof, ty de äro i regeln goda
människor, deras goda samvete gör dem
glada ».
Ingen föreställe sig, att fru Goethes
lif varit sällsynt lyckligt, och att det
fördenskull varit henne en lätt sak att
bibehålla sitt friska lefnadsmod. Hennes
goda lynne sattes tvärtom ofta på hårda
prof, och det var hennes enda räddning,
att hon ägde ett så outtömligt förråd
däraf. Ty äfven hon hade sig tillmätt
ett rikt mätt af lifvets sorger, bekymmer
och missräkningar. Från den stund, då
hon, den myndige borgmästarens
sjuttonåriga, lefnadsglada dotter, år 1748
ingick äktenskap med den ansedde och
till det yttre ståtlige Goethe, blef hon
satt i lifvets stränga skola. Och hon
■hade ännu oändligt mycket att lära, ty
enligt tidens sed tog man det föga
allvarligt med de unga flickornas
uppfostran. Hon hade fått lära föga mera än
att »klinka sin menuett på klaveret» och
»sjunga en visstump därtill» samt att
läsa och skrifva. Detta senare så knapp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
