Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
karl madsen.
i medgångens stigande bölja. Det tyckes
knappast hafva gjort honom stor svårighet
att öfvergå till figurer i full kroppsstorlek.
Det tyckes knappast göra honom någon
svårighet att komponera och genomarbeta
den stora anatomimålningen. De Keijsers
— i karaktäristiken visserligen högst
förträffliga — målning gaf blott en tvungen
uppställning af sex läkare i två
symmetriska grupper på ömse sidor om ett
grinande skelett: den var utan helhet och i
synnerhet utan stämning. Rembrandts har
både helhet och stämning, en vackert byggd
komposition med det nakna, starkt belysta
liket som tyngdpunkt, och det är allvar i
Tulps föreläsning, han själf — och de flesta
af hans åhörare — lefva med i den med lif
och själ. Rembrandt gick som absolut
segrare ur striden eller profvet.
Så var han då den eftersökte
modmålaren i Amsterdam. Det var icke hans
produktion från dessa år som intresserade
starkast på de två utställningarna. Det
fanns från denna tid goda och mindre goda
porträtt men få af de allra bästa. Finast
var måhända Dulwich-galleriets lilla
anspråkslösa bröstbild i grå ton (1632),
sidostycke till porträttet af Mauritz Huygens i
Hamburg; uttrycket i den unge, friske,
öfverlägsne herrns kloka ögon var
utomordentligt lefvande. Ett Bredius tillhörigt
(illa medfaret) porträtt på
Amsterdam-utställningen af en helt ung flicka med hvit mössa
på hufvudet var själfullt, sött och älskvärdt
men icke synnerligen rembrandtskt. Han
kommer under dessa år stilen i sina
med-täflares porträtt förvillande nära. Samma
ståtlighet och elegans i hållningen, samma
litet kyliga varsamhet i behandlingen,
samma sirlighet i återgifvandet af spetsar
och sidenbrokad, understundom mindre
skärpa i den individuela karaktäristiken, i
stället ofta finare eller starkare liffullhet.
Han är likväl icke helt och hållet som de
andra. Han hvilar icke i själfbeiåten
maklighet vid det mål han uppnått, han flyttar
det till och med genom felsteg och fall
ständigt framåt och strider för att komma
fram till det han drömmer om och
längtar till, ett hittills okändt ideal af
målarkonst. Låtom oss icke bedragas af den
jämna ytan, af handens stundom nästan
brutala säkerhet: i hans själ är det jäsning
och oro, längtan och glöd.
Han vill det lefvande, han söker att
gifva det eldiga, ögonblickliga lif genom
dristiga, ofta öfverdrifvet våldsamma
rörelser. Från anatomitaflans år (1632) hade
båda utställningarna det något släta men
karaktärsfina porträttet af köpmannen
Mårten Looten; han går framåt med högra
handen på bröstet och håller i den vänstra
ett bref, som han nyss har skrifvit. Ännu
mera betecknande för målarens sträfvande
äro två målningar från det följande året,
en mycket värdefull och en af mindre
värde. Den mindre goda af dem var
Amsterdamutställningens porträtt af en ung man,
som håller på att resa sig från en
länstol, på hvilken han ännu stöder högra
handen, under det att han utsträcker den
vänstra för att hälsa den inträdande
välkommen. Långt mera betydande och bättre
var det i London utställda — genom
kopparstick allmänt kända — dubbelporträtt,
som kallas »Skeppsbyggmästaren och hans
hustru». En gammal redare sitter
sysselsatt med att studera skeppsritningar, då
hans hustru skyndsamt kommer in genom
dörren för att lämna honom ett viktigt bref.
Den, som blott kände målningen genom
gravyrer, blef kanske något besviken af
behandlingens torrhet, i synnerhet i
mannens hufvud, och förundrade sig öfver, huru
litet konstnären gjort af hans vänstra hand,
som hvilar på ritningen. Men den är
likväl mera än god. Motivet är vackert, det
svåra har lyckats, de starka rörelserna hafva
blifvit verkligt lefvande, och det är en
hänförande, älskvärd målning, den gamla
kvinnan är ett känsligt skildradt ideal af
holländsk borgerlig fryntlighet och redbarhet.
Den saknar icke heller skönhet i det
måleriska, det är en målare af rang som har
målat papperen på det gröna bordet.
De närmast följande åren synas mig vara
de som äro rikast på jämförelsevis svaga
bilder af Rembrandts hand. Icke ens
Rembrandt tyckes hafva helt och hållet
undgått modmålarens frestelser.
Han hade det kanske alltför godt. År
1634 hade han gift sig med en älskvärd
flicka af rik och förnäm familj. Han har
ofta målat Saskia, väl och mindre väl, i
porträtten på London-utställningen mindre
väl, — särskildt obetydligt var det, som i
katalogens inledning framhölls såsom allra
vackrast —, intet af hans målade porträtt
af henne, icke ens något af de etsade kan
mäta sig med den lilla silfverstifttecknin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
