Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
karl madsen.
med guldkedjor och annat bjäfs. Skulle
han icke vara belåten med lifvet och sig
själf! Han kände sig stark som den
Simson, som vid denna tid blef hans
älsklingshjälte, han behöfde som en annan Aladdin
blott gnida sin lampa för att få allt hvad
hans hjärta begärde. Och han nekade sig
intet. Det var äkta varor, guldkedjorna
och pärlbandet, vi hafva guldsmedens
värdering af dem i behåll. Han köpte hus,
han köpte utan att pruta allt, som kunde
glädja Saskia och allt som roade honom
själf att äga: vapen, kuriosa, taflor,
kopparstick. Sådant måste betalas väl, sade han,
konsten måste hållas i ära. Han lånade
ut stora summor utan utsikt att fa, dem
igen. Han var godhjärtad, lättsinnig,
sorglös, bortskämd af medgången, utan
erfarenhet af lifvet. Då Saskias familj med
grämelse berättade, att hennes förmögenhet
förslösades i pomp och ståt, fann han sin
heder kränkt och förklarade inför rätten
1638, att han och hans hustru Ȋgde rika,
ja, öfverflödigt stora tillgångar, för hvilket
de aldrig nog kunde tacka den allsmäktige
Guden». Kortsynte stackars man!
Constantin Huygens sörjde för, att
Rembrandt fick en stor beställning på en hel
serie bilder ur passionshistorien för
ståthållarens bönkammare. De hänga i
München och äro grufligt illa medfarna. De
flesta af dem hafva dock aldrig hört till
Rembrandts bästa arbeten. Men till en af
dem fanns det i Amsterdarii en liten grått
i grått målad skiss, som var underbar.
Huf-vudgruppen, männen som bära det ädla,
fina, kraftlöst brutna Kristus-liket till den
mörka klippgrafven, ungefär som i
målningen, det öfriga senare ändradt och
förbättradt. Rembrandt har med rätta hållit af
kompositionen; så sent som 1653 har han
tagit sig före att rätta en elevkopia efter
målningen, som finnes i Dresden. Det
finnes en figur på denna målning, som
förekommer mig särskildt uttrycksfull, en litet
plump och grof karl, som håller i liklakanet
och med en lång blick ser in i det af lidandet
präglade ansiktet. Han minnes i ett
ögonblick allt hvad den döde har varit och
verkat och vill djupt i sitt minne inprägla de
drag, som han ser för sista gången.
Det finnes sålunda äfven från dessa år
arbeten af den Rembrandt, som vi hålla
mest af. De äro sällsyntare än senare,
solen har haft för mycken makt för att det,
som blott växer i skuggan, skulle hafva
kunnat spira fram. Men äfven den, som
tyckes lefva i lyckans glans, får gästbesök
af de sorgsna stämningarna. »Du nordens
mörka mö Melankolia», du som gör
hjärtat stort, själen vis, känslan fin och
ögonen klara, det är du som är Rembrandts
sanna Musa! Du har tidigt tryckt
invigningens kyss på hans panna. Du kommer
skeppsbyggmästaren och hans hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
