Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rembr a nd t-ut ställningarna.
237
örat. Färgen i hans porträtt har fått glöd,
ett dämpadt solskens gyllene toner. Ett
fint karaktäriserande porträtt från 1639, en
liten liflig, brunögd, säkerligen judisk dam
med stort krusigt hår, »Damen från
Utrecht», är ännu påfallande blekt. Från
1641 är det själfulla damporträtt, som
tillhör drottningen af England, damen i
fönstret, med vänstra handen stödd mot dess
svarta, uppåt hvälfda karm, med sol öfver
hufvudet med det gyllene håret, öfver den stora
bekymrad änkling ensam i sitt hem med
ett spädt litet barn. Att han har hållit
innerligt af henne, det säga hans målningar
och etsningar, det nästan sjunga de ut.
Öfverallt har han skildrat hennes väsende
som helt och hållet solsken. Då han
förlorade henne, gled solen bort ur hans lif.
Men brutit honom med ens, kommit hans
hår att gråna på en natt, plötsligt drifvit
all glädje ur hans själ och gjort den till
en sorgernas värld, det har Saskias död
herrporträtt. Tillhör hertigen af Westminster.
hvita spetsduken och den guldbroderade
un-derklädningen, högra handen med den stora
solfjädern halft i skugga. Blicken är
riktad emot oss, en underligt genomträngande,
allvarligt frågande, litet bekymrad blick.
Från 1642 är lörd Iveaghs glänsande
karaktäristiska porträtt af den unga, leende,
något fågelliknande damen, med högra
handen stödd mot ett bords röda duk och
med den vänstra i en litet lustig men
lif-full rörelse pekande ut mot höger. Två
härliga porträtt, som tillhöra hertigen af
Westminster, äro målade följande året. Då
hade Saskia dött, och Rembrandt satt som
ingalunda gjort. Det hvilar en så ovanligt
strålande solglans öfver de nämnda två
porträtten. Alldeles bokstafliga i
damporträttet kastar den solfjäder, hon håller, skugga
på hennes hand, och det bländande ljuset
tvingar henne att kisa med de vackert
lefvande ögonen. Men äfven i öfverförd
betydelse; de äro rent själsligt sedt stämda i
anmärkningsvärdt ljus tonart, vittna om
känsla af styrka och hälsa och om
tillfredsställelse hos den målare, som har målat
dem. Herrporträttet är ett af Rembrandts
elegantaste, den unge, fine herrn med det
böljande, blonda håret gör med högra han-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
