Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
karl madsen.
den en lustigt lefvande, pekande rörelse;
en falk sitter på den vänstra.
Mästerverket från dessa år är dock
»Nattvakten». Det har gladt Rembrandt
att bland så många andra beställningar
också få beställning på en stor skyttetafla.
Det skulle blifva en målning med lefvande
lif och icke en uppställning af tennsoldater.
Den verkar som poesi, som musik,
denna målning. Det är icke såsom
porträttkonst, icke såsom en trogen och skarp
karaktäristik af de män, som 1642 voro
kapten Cocqs skyttar, den har sitt största
värde; Rembrandt har målat många bättre
porträtt. Öfverraskande sällsam och
fantastisk är både taflans verkan och många af
dess enstaka figurer. Den lilla flicka,
som frambär segerpriset, tyckes hafva
flugit ditin från ett eller annat drömland
bakom Österlandets berg, och det finns något
främmande och underbart, något
underjordiskt, gnomaktigt hos den lille gule
löjtnanten, den röde mannen bakom honom
och den framåtböjde trumslagaien, vid hvars
döfva hvirfvel skyttarne samlas. De
tyckas myllra fram från det hemlighetsfulla
djupet bakom ett trollslotts öppna port,
kallade därifrån af nödrop och ångestfulla
böner att träda fram i ett ovandt dagsljus
såsom säkra hjälpare, såsom frälsare för
något stort och heligt, som är i fara, att
veckla upp fanan och låta vapnen blänka
i skenet af en sol, som plötsligt bryter
igenom. Man tror sig se en hjälteskara
rusta sig till strid för fäderneslandets lycka,
till försvar för friheten: det hvilar öfver
dess utryckning något så dragande,
lockande, löftesrikt och fantasifullt som öfver
He-roicas starka ackord. De två anförarnes
taktfasta framåtskridande är den praktfullt
högtidliga melodi, i hvilken målningens alla
stormigt brusande ackord samla sig.
Målningens mörka massor, svartnade
under de ogynnsamma förhållanden, i hvilka
den -— halft bortglömd — länge har
befunnit sig, är orsaken till det mystiska
namn, med hvilket den blifvit döpt och
som den kommer att behålla, oaktadt denna
s. k. »Nattvakt» ju i själfva verket
föreställer ett skyttekompanis utryckning till
en målskjutning och denna utryckning
försiggår på dagen, i solsken. Solsken
finnes det i målningen, icke det hvita, matt
mjölkfärgade ljus, som målarne i en tid,
då elektrisk belysning är idealet, dyrka
som solsken, utan en brännande solglöd,
som strålar, tindrar och bländar. Aldrig
har det varit mig mera påfallande, huru
soldruckna Rembrandts målningar äro, än
under -de trista vinterdagar, då snön
hvirf-lade öfver Amsterdam. Inför både
»Nattvakten» och »Klädesväfvaresyndikatet»
har jag då måst fråga mig, om det kunde
vara möjligt, att solen icke sken utanför.
Den /anns icke därute, den fanns blott i
målningarna, blott i Rembrandts målningar,
den lyste på Ruitenbergs hvita skärp, så
att det nästan gjorde ondt i ögonen att
se därpå.
Beundransvärdt är dock i synnerhet
framställningens intensiva lif. Lifvet
tindrar fram öfverallt, där solskenet faller, det
är som om det vaknade däraf, som om
det i dess glans reste sig ur nattens och
grafvens skuggor. Låt vara, att
»Nattvakten» hvarken i rent måleriskt afseende eller
som porträttkonst eller som
människoskildring är det allra fullkomligaste som
Rembrandt har målat, det är dock icke
storleken allenast som gör den till ett af
hans viktigaste och tyngst vägande verk.
Det slags skönhet och poesi, med hvilket
den öfverraskar och fängslar, äger den
ensam bland alla hans arbeten och ensam
bland alla världens alster af målarkonst.
Målningen var på utställningen
upphängd i samma slags ljus, i hvilket den
målats, och tog sig präktigare ut än
någonsin förut.
Omkring 1645 antages Ny
Carlsbergglyptotekets bild af den unge läsande
mannen vara målad, enligt Bodes tydning
profeten Daniel, fördjupad i kaldeiska studier.
Vi hafva sett denna målning här i
Köpenhamn hänga så bedröfligt, att vi
öfver-raskades af att på utställningarna i
Amsterdam och London se den lysa som en af
pärlorna. Som en sådan erkändes den
också af alla. En liten svag misstanke om
att taflan dock måhända kunde vara
målad af Karl Fabritius, säkerligen den bäste
och själfständigaste af Rembrandts elever,
har jag blifvit kvitt efter att hafva haft
tillfälle till att mellan mina besök i
Amsterdam och London se alla de icke
autentiska målningar af honom, som äro kända,
bland dem »Jägaren» på slottet i
Schwerin, en målning som i afbildningar har
likheter med glyptotekets. Men icke i
originalet. Den är vacker, ljus, kyligt stämd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
