Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 carl g.
ÉDOUARD DRUMONT. KARRIKATYR AF LEANDRE.
Den blodtörst, som inpluggas i armén,
är ej nog för att förklara, hur
vilddjuret hos människan fått slippa ur
buren så som i Frankrike, ehuru man
nog blir litet nedslagen, när man hör,
att kriget prisas i franska
militärföreläsningar på följande sätt:
»Styrkan är gudomens (den skall då alltid
vara med!) förnämsta attribut och all
rättvisas källa — — och man måste
således önska att få åtminstone ett krig
under hvar generation; denna fordran
gäller för armén lika väl som för folket.»
I de speciela, enormt spridda
antisemitorganen rasar man ännu värre: »Till
schavotten med judarna», ropar man, och
ve den, som vågar taga judarnas parti.
I maj detta år uppträdde deputeraden
Rouanet i kammaren och ogillade, att
judar i Algier slitits i stycken, judinnor
släpats vid håret, judebutiker plundrats
o. s. v. En antisemitisk tidning
förklarade i afseende på dessa sorgliga fakta,
att det ej rörde dem, om »M. Rouanet
hostade de sista resterna af sina lungor i
ansiktet på antisemiterna.» M. Rouanet
använde nämligen sina yttersta krafter för
att tala, trots sin lungsot. Det är mot
bakgrunden af dylik djäfvulsk råhet som
laurin.
man måste se den serie af sorgliga
rättskränkningar, hvilken med ett gemensamt
namn kallas Dreyfus-affären.
1894 hade jud- och protestanthataren
Édouard Drumont, sedan flera år
omgifven af många liktänkande tidningar,
bearbetat folkmeningen i la Libre
Parole. Denna tidning och den religiösa
och antisemitiska pressen i allmänhet har
ett drygt ansvar för de olyckor, som
nu drabbat Frankrike.
I september 1894 inkom till
krigs-ministeriets statistiska afdelning (byrån
för spioneri) en odaterad förteckning
(bordereau) på en del dokument, som
af-lämnats till Tysklands militärattaché i
Paris Schwarzkoppen. Krigsminister var
vid den tiden general Mercier, af flere
orsaker häftigt angripen af la Libre
Parole och 1’Intransigeant, Drumonts och
Rocheforts två organ.
Generalstabschef var den ifrigt klerikale general Le
Mouton de Boisdeffre och chef för
spioneribyrån den fanatiske antisemiten
öfverste Sandherr, vid den tiden så
förstörd af hjärnuppmjukning, att makten
till stor del glidit öfver i händerna på
d. v major Henry och d. v. major
du Paty de Clam.
Bordereaun visades genast för de
olika byråernas chefer. Öfverste Fabre
kom efter några dagar på den idéen
att jämföra förteckningen med en för
honom osympatisk judisk officers
handstil. Denne, kapten Alfred Dreyfus,
tjänstgjorde på tredje byrån i
generalstaben och hade utmärkta betyg, men
både Fabre och d. v. öfverstelöjtnant
Roget hade i hans »allmänna hållning»,
troligen ett eufemistiskt uttyck för hans
semitiska härstamning, funnit ett hinder
för hans upptagande i generalstaben. Då
Fabre fann en del likheter med Dreyfus’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
