Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
carl g. laurin.
ÖFVERSTELÖJTNANTEN DB PATY DE CLAM.
begått samma brott och blifvit dömd till
fem års fängelse, hade behandlat hela
saken med likgiltighet, förde nu det
våldsammaste språk. La Patrie skrifver den
8 november: »Vi mottogo i går en
deputation af gamla officerare, dekorerade med
hederslegionen, komna för att klaga
öfver den långsamhet, hvarmed
undersökningen mot den kände förrädaren föres . . .
om det ej inom kort blir ljus i saken . . .
äro dessa riddare af hederslegionen
färdiga att offentligen visa sin harm öfver
dröjsmålet.» I världens mest spridda
tidning, le Petit Journal, den lägre
medelklassens och det egentliga folkets tidning,
talades om kinesisk tortyr. En insändare
i samma tidning — en af de mest
moderata, anmärker gillande redaktionen —
ville, att Dreyfus skulle sättas i en
järnbur på Marsfältet, där skulle officerarne
från ett par regementen spotta honom
i ansiktet, så skulle han skjutas; insän-
daren undertecknade med »Sann
fosterlandsvän» .
Långt efter det att den anklagade
blifvit dömd, höll sig raseriet på
kokpunkten. I en prästvänlig tidning berättar
en insändare den 19 juli 1897 att han
läst, att en löjtnant Dreyfus, nära eller
aflägsen släkting till den eländige
förrädaren, i alla händelser släkt, fallit från
hästen och spräckt hufvudskålen–.
»Då vårt första glädjeutbrott stillats,
tänkte vi på det ädla, judefientliga djuret»,
och därpå ber insändaren att få köpa det
för att ge djuret »det behagliga lif det så
väl gjort sig förtjänt af.» Visserligen har
jag hört en ung svensk vetenskapsidkare
yttra, då tal var om orättvisan mot
Dreyfus: »Han var jude, så det är
förklarligt», men dylika känslor hafva dock
hunnit längre i Frankrike.
De patriotiska blodhundarne och
de antisemitiska hyenorna i de mest
spridda tidningarne förmådde nu den
karaktärssvage Mercier att, för att bli
Frankrikes hjälte, sänka sig ända till
brottet. Den 19 december samlades den
lilla skaran officerare utan lagkunnigt
biträde, uppfostrade och tuktade till att
ej använda kritik mot öfverordnade, till
att marschera och ej resonnera, och
således rent af dresserade till de farligaste fel
domare kunna ha, för att döma Dreyfus.
Anklagelseakten af major Besson
d’Ormescheville, ett ohyggligt
konglomerat af fräcka lögner och obevisade
beskyllningar, gjorde ej tillräcklig effekt.
Dreyfus anses misstänkt, därför att han
kan »tyska och till och med italienska»
(erkännas måste, att jag af svensk militär
hört samma anklagelse mot honom), och
därför att han besöker sitt fädernehem.
Då han, plågad af du Paty, visar sig
orolig, så är detta ett bevis på brottet. Ar
han åter lugn vid frågorna och
skrift-profven, då ser man däri ett prof på
brottslig fräckhet, etc. Hufvudvittnet vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
