Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättskänslan 1 våra dagars frankrike och dreyfus-affären. 51 i
processen, som naturligtvis »af högre skäl»
fördes hemligt, var Henry.
Polisprefekten Lépine beskrifver hans vittnesmål
sålunda: »Med hederslegionen på det
breda bröstet spände han ögonen i den
anklagade: Det är han, jag vet det,
jag är säker på det, jag svär det.»
Förgäfves bönföll Dreyfus att få bevisa
omöjligheten af att han, som ej varit på
manövrerna (bordereaun slutar: jag skall
resa till manövrerna) kunde i augusti ha
skrifvit bordereaun. Han bad att få visa
rätten ett dokument, som, dateradt den
17 maj 1894, sade, att Dreyfus och hans
kamrater ej skulle till manövrerna. Denna
bön afslogs. Dreyfus försvarades af den
skicklige advokaten Demange, och man
skulle kunnat hoppats på ett frikännande,
om krigsrätten hade känt någon annan
rätt än svärdets och våldets. Bertillon höll
ett långt tal om handstilen i bordereaun.
Medveten om sin oskuld, måste Dreyfus
höra, hur denne pratade sådana
galenskaper som att Dreyfus i bordereaun
kopierat ord dels ur sina egna bref, dels
ur sin brors, för att i händelse af
upptäckt han och brodern skulle ställas för
civil domstol. Bertillon visade en ritning,
som skulle vara en framställning af
Dreyfus-affären, ett slags hemlighetsfull nyckel
till Dreyfus’ skuld. Invändningen, att den
vore väl dunkel, var förutsedd. Komme
alltså förrädaren med denna invändning,
vore det ett ytterligare bevis på hans
brottslighet.
Den 22 december 1894 drog sig
rätten tillbaka, och efter en timme och
tjugu minuter förklarade den enhälligt
Dreyfus för skyldig. Dessa 80 minuter
voro tillräckliga för att begå ej blott ett
ödesdigert misstag, hvilket är ursäktligt,
utan också ett fruktansvärdt lagbrott.
General Mercier hade utan Dreyfus’ och hans
försvarares vetskap visat hemliga
dokument för rätten, hvarigenom hela domen
blef olaglig. Ett papper, där orden »ce
F. D. KAPTF.NEN ALFRED DREYFUS.
canaille de D.» förekommo, försäkrades
syfta på Dreyfus, ehuru man i
krigs-ministeriet hade bevis på, att med »D.»
menades en civil spion vid namn Dubois.
Slutligen framlades ett förfalskadt
telegram från den italienske militärattachén
Panizzardi i hemlighet för rätten. I det
följande kommer denna förfalskning att
närmare förklaras. Rättvisan fordrar
erkännandet, att dessa militärdomare voro
utan kunskap i lagens former — det var
blod och inte bläck som de förstodo,
och Mercier skröt nyligen öfver sin
obekantskap med lagen.
Dagen efter det att domen fallit infann
sig du Paty de Clam för att å krigsministern
Merciers vägnar ännu en gång fråga den
dömde, om han vore skyldig eller
oskyldig. Han svarade, att han ej blott
voro oskyldig utan äfven fordrade, att
fortsatta efterspaningar skulle göras
genom militärattachéerna eller på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
