Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Viktor Rydbergs diktarverkstad. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN VIKTOR RYDBERGS DIKTARVERKSTAD.
Af KARL WARBURG.
NÄR mäster Gudmund
Gudmund-son — »Vapensmeden» — ifrigt
arbetat i nielleringsverkstaden,
»alltid ängslig att ej i rätt tid hafva en
beställd sak färdig», längtade han efter
väl fullgjordt värf till målarestugan.
Detta är symboliskt för författarens
egen håg. När han fullgjort sitt arbete
i forskningsverkstaden eller — under äldre
tid — i det publicistiska dagsverket,
träng-tade han ofta till de diktens fria rymder,
där han hälst dvaldes.
Han kunde härvid ofta alstra sina
dikter med märklig snabbhet, — en och
annan är tillkommen så till sägandes rent
»flytande», utan någon större kamp med
formen, under det andra åter kostat många
och långa omarbetningar och enstaka —
exempelvis »Gossarne vid Genesareth»,
en genrebild från Kristi och Johannes’
barndom, hvartill ett förtjusande utkast
föreligger — aldrig hunno lotsa sig
genom de svåra brottningarne.
Ett lynnesdrag hos Rydberg var, att
han gärna återvände till sina äldre
arbeten — stundom med årtiondens
mellanrum —, ändrade, ansade och putsade
dem ånyo. Det är fallet med åtskilligt
inom hans prosaförfattarskap.
Singoallas första och andra versioner
(1857 och !865) skilja sig högst
betydligt, särskildt i afseende å afslutningen,
och ännu i den sista upplagan (1894)
företog Rydberg nydaningar. Fribytaren
på Östersjön är i tredje upplagan ej
oväsentligt omarbetad. En genomgående
språklig granskning ägnade Rydberg sina
arbeten, då de under 1870-talet utkommo
i nya upplagor.
Men icke minst intressant är att
iakttaga de omdaningar han företog med
sina poem, därvid det kunde hända, att
under omarbetningen dikten blef en helt
annan.
Det är bekant, att när Viktor
Rydberg vid 1870-talets midt framträdde som
lyrisk skald (Dexippos, Hvadan och
Hvarthän, Drömlif, Snöfrid, Jubelfestkantaten
o. s. v.), väckte detta allmän förvåning:
Kan siarn äfven sjunga?
Så sporde glad enhvar,
hette det då i en tillfällighetsdikt af
Nyblom.
Ty den stora allmänheten kände icke
till, att Viktor Rydberg äfven idkat
diktkonst i bunden form. Och dock låg
denna redan tidigt hans hjärta nära. I
Lund hade han i föreningen »Sjustjärnan»
meddelat sin lyras alster, och år 1863
hade han i en Göteborgskalender (Flora
1864) offentliggjort ett knippe dikter,
Strandvrak af Robinson Crtisoe. Men, som
han sjöng i inledningsdikten till 1882 års
samling — Spillror —, just när han
var färdig att gunga
på rytmiska vågors ban,
då såg han blixtar ljunga
öfver land och ocean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
