Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
harald molander.
ett aftontöcken jag, och ni en morgondimma.
Ni vet ej, hvad en stund som denna innebär . . .
Om skald jag vore . . .
ROXANE.
Om ni vore skald — ni är!
CYRANO.
Jag var försagd och tyst, i eder trollmakt fången . . .
Nu talar jag till er . . . i kväll ... för första gången.
ROXANE.
Ja, sannerligen är er stämma liksom ny.
CYRANO,
närmare, feberaktigt.
Jag är mig själf i kväll, jag talar öppet, ty
i denna skymning gömd jag vågar. . . Nej, jag yrar!
Jag vill ej, får ej ... . Ack, förlåt. . . Men jag
bedyrar,
att detta allt, det är för mig så ljuft, så nytt. . .
ROXANE.
Så nytt?
CYRANO,
förvirrad, söker orden.
Att tala ut min känsla — som jag flytt
af skräck att bli beledd . . .
ROXANE.
För hvad?
CYRANO.
För . . . ack, för flykten
i hennes utbrott, och för spe på ändalykten!
Af skräck därför jag städs åt mina tankar gett
ett blygsamt fikonlöf af alamodiskt vett.
Och fast jag stjärnorna vill rycka ned, jag gitter
att gå och bjuda ut en slump retoriskt glitter . . .
ROXANE.
Det har sitt värde ock.
CYRANO.
I kväll vi det försmå!
ROXANE.
I sanning, ja, Christian, ni aldrig talat så!
CYRANO.
Försmå den poesi, hvars tjusning förr betog er,
Apollos arsenal af facklor, pilar, koger!
Försmå den unkna dryck, som Musernas försorg
er bjuder smutta på ur gyllne fingerborg!
Och följ mig! Låt oss gå att våra själar löga
i lifvets böljesvall, det skummande, det höga!
ROXANE.
Men vettet.. .
CYRANO.
Finns det vett, sundt vett tilläfventyrs
uti herr Benserade’s krimskrams och herr Voiture’s?
Att tala såsom de, i kväll, det är att smäda
natur och poesi, det är att himlen häda,
hvars rena stjärneblick det bor en kraft uti,
som släcker solarna i vårt fyrverkeri.
Vi söka känslans guld, men kunna blott förgylla
dess skrumpna kärna med den alkemi, vi hylla.
Vår kärlek blir en konst, vår konst ett tidsfördrif,
som lifvar oss till lek, men leker bort vårt lif . . .
ROXANE.
Men vettet. . .
CYRANO.
... är en synd, en mask, som högre skattas,
ju mer den döljer allt — ej allt som finns, men
fattas.
Dessutom komma skall och komma må en dag
— Den som ej erfar det med fog beklagar jag! —
då vi förnimma, att den kärlek hjärtat hyser
vid vettets grannlåt vämjs och i dess lågor fryser.
ROXANE.
Nåväl, om denna stund, som ni har anbefallt
så varmt, vi nått i kväll — hvad sade ni ?
CYRANO.
Allt! Allt!
Jag valde inte. Allt jag tänkte! Allt jag kände!
Min lycka sjöng jag om och grät åt mitt elände!
Jag älskar dig, min ros, Roxane, du lockar mig,
du dödar mig Roxane, min ros, jag älskar dig!
Som när en ensam ton man hör i örat ringa,
jag hör ditt namn, Roxane, uti mitt hjärta klinga.
Allt hvad du sagt och gjort, jag minnes utantill. .
-Jag minnes, hur i fjor den åttonde april
du fåste upp ditt hår, som strax jag märka kunde,,
på annat sätt än du fäst upp ditt hår den sjunde —
ditt gyllenblonda hår, som jag försett mig på,
ty, liksom man ibland af solen bländas så,
att sedan öfverallt dess bild ens öga gäckar,
så ser jag, hvart min blick jag vänder, blonda fläckar-
ROXANE,
i ljuf förvirring.
Ack, det är kärlek . . .
CYRANO.
Ja, Roxane, det kärlek är,
så grym och dock så ljuf, som ger, men ej
begär-Jag för din sällhets skull min egen gärna miste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
