Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur cyrano de bergerac.
527
och gladdes at, att du om offret intet visste —
blott någon gång ibland, på afstånd, jag förnam,
att min försakelse för dig blef lyckosam.
Hvar blick, du skänker mig, uti min själ han föder
ny dygd, ny kraft, nytt mod, om ock mitt hjärta
blöder.
Säg, börjar du förstå, Roxane, och känner du
min ande söka din i detta ljufva nu,
i denna tysta kväll, i denna skymningstimma —
ditt öga får ej se, din själ blott mig förnimma!
Det är för mycket! Tänk, jag talar och du hör!
Det är för mycket! Skänk ej mera, ty jag dör!
Du darrar, ty ett band din själ med min förenar!
Du skälfver, hvita ros bland trädens blåa grenar!
Jag känner det — det går en dallring öm och fin
ifrån din hand till min längs rankan af jasmin.
Han kysser en af balkongens jasminrankor.
ROXANE.
Jag darrar, skälfver ... Ja, jag älskar dig . . . Jag
gråter . . .
Du har berusat mig . . .
CYRANO.
Jag dör, blott du förlåter!
Ah, du berusas, när till mig — till mig du lyss.
Ditt motvärn bröt jag så, men ber blott om . . .
CHRISTIAN,
under balkongen.
... en kyss!
Det är musketören och ej svärmaren
som faller in och ber om denna kyss, och
det är kvinnan, ej preciösen, som inte åter
stänger sin port — som blir förskräckt, men
tvekar, som frestas, men ej vågar.
ROXANE.
Ni gjorde mig en fråga . . .
Ni bad om . . . bad mig om .. .
CYRANO.
... en kyss! Hvarför ej våga
en kyss, som brinner ren på era läppar? Gör
er inga skrupler, kväf förskräckelsen därför!
Har ni ej glidit nyss i svindel, som bedårar,
från leende till suck och så från suck till tårar?
Glid längre än, Roxane, i yra liksom nyss,
en rysning, ljuf och öm, dig för från tår till kyss!
ROXANE.
Ack tig, Christian, ack tig!
CYRANO.
En kyss, en kyss — hvad är han?
Vårt stumma bifall till en lika stum begäran,
ett löfte, som vi ge, men aldrig tala ut,
en ed, vi svära, när vårt formulär tar slut,
en bikt i hemlighet, som tar vår mun för öra,
en evighetens fläkt, som tycks vår själ beröra,
en lek, som är oss kär, hvari med rosenbläck
emellan kär och lek vi skrifva bindestreck,
en droppe nattvardsvin, hvars blomsterdofter hela
oss från vår ljufva synd att syndens ljufhet dela!
ROXANE.
Tig, tig, Christian!
CYRANO.
En kyss, en kyss — så ädel är,
att själfva drottningen af Frankrike ju lär
ha låtit Buckingham få kyssa hennes änne.
ROXANE.
Nåväl?
•cYRANO.
Jag älskar er, Roxane, som lorden henne.
Som hon har ni förstått mitt stumma kval, och kan
ej vredgas . . .
ROXANE.
Nej — och du är vacker såsom han
CYRANO,
äter nykter, for sig.
Ja. visst, jag vacker är — det glömde jag!
ROXANE.
Må göraf.
Kom hit till bikt . . .
CYRANO,
till Christian.
Stig upp!
ROXANE.
. . . och tag min mun för öra!’
CYRANO.
Stig upp!
ROXANE.
Drick detta vin, hvars blomdoft är så söt!
CYRANO.
Stig upp!
CHRISTIAN,
tveksam.
Men . . .
ROXANE.
Dela ljuft min synd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
