Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur cyrano de bergerac.
531
CHRISTIAN,
med slocknande stämma.
Roxane . . .
CYRANO,
hviskar i hans ora.
Jag allt har sagt, hon älskar dig ändå!
ROXANE.
Mitt hjärta!
CARBON.
Gaffel ställ!
ROXANE.
Christian!
CARBON.
Musköten på!
ROXANE.
Han lefver!
CARBON.
Hane spänn med tänderna!
ROXANE.
Jag känner
hans hand bli kall i min, fast kinden ännu bränner!
CARBON.
Gif akt!
ROXANE,
finner ett bref vid Christians bröst.
Ett bref — till mig!
CYRANO, för sig.
Mitt bref!
ROXANE.
Ack, lifvet flyr!
CARBON.
Lägg an!
ROXANE.
Han somnar bort. . . Christian, mitt hjärta . . .
CARBON.
Fyr!
Gasugnarne skjuta. Roxane gråter tyst och stilla.
ROXANE.
Nu är han död . . .
CYRANO,
för sig, i det han drar sin värja.
Och mig står endast döden åter,
ty det är mig, som hon uti Christian begråter.
Och han kastar sig in i striden, blir
sårad, men döden finner han ej.
I femte akten ha femton år förgått.
Det är en vacker septemberafton 1655, i
klosterparken hos Systrarna af Korsets
orden i Paris. De höga lönnarnas blad falla,
falla sakta, skimrande röda och gula i
aftonsolen, täcka trappor och marmorbänkar,
fladdra som brokiga fjärilar öfver ännu friska
gräsmattor och rassla under vandrarnes fötter.
Till denna fristad har Roxane tagit sin
tillflykt efter Christians död. Systrarna
hålla af henne, och hon har ofta besök af
sina vänner. Hit kommer de Guiche,
numera hertig af Grammont och marskalk af
Frankrike, hit kommer mästerkocken
Ra-gueneau, numera lampputsare hos herr
Moliére, hit kommer den trogne Le Bret,
och hit kommer, hvarje lördagsafton,
hennes käre, gamle vän Cyrano, alltid
densamme, för att roa henne med veckans
skvaller från staden. Han begagnar numera ej
så ofta sin värja, men hans spetsiga penna
har gjort hpnom lika hatad som förr af
frihetens och sanningens fiender. Han är
fattig, men låtsar ej därom, han är förföljd,
men för stolt att vara försiktig.
Denna afton kommer han litet senare
än vanligt, han bär hatten djupt neddragen
öfver pannan, och hans gång synes
vacklande. Roxane, som sitter vid sin sybåge,
märker det ej. Han förefaller henne endast
något dyster.
En vindfläkt susar genom parken.
Bladen falla.
CYRANO.
Se, bladen falla tätt . . .
ROXANE,
ser upp.
...i rosengyllne prakt!
CYRANO.
De falla vackert. . . Se, de äga ännu makt
att, fastän åldrade, förtorkade och svultna,
på väg till grafven, där de skola snart förmultna,
dock ge en prägel åt sin korta hädanfärd
ej af ett fall, men af en flykt från denna värld.
ROXANE,
Hvad — svärmar ni?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
