Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
harald molander.
CYRANO.
Nej, nej!
ROXANE,
leende.
Så låt oss jorda bladen —
och skvallra litet!
CYRANO.
Godt!
ROXANE,
arbetar.
Nåväl, hvad nytt i staden?
CYRANO.
X lördags: kungen åt för mycket russinmos,
fick feber och kolik, men sjukan gick sin kos;
kom dock igen utaf ett nytt slags frukt, potatis,
som strax blef dömd — för Crimen læsæ Majestatis —
af doktor Guy Patin till åtta laxativ,
och lopp i landsflykt strax — och kungen blef vid lif.
I söndags: brändes det hos drottningen på balen
sjuhundrasexti ljus i kronorna i salen.
I måndags: brändes det en häxa, som man hört
att Satan på ett högst sataniskt sätt förfört;
Moliére gaf en balett på hofvet, utan like;
och hären slog i grund en prins af Österrike.
I tisdags: ingenting — Elmire tog ny amant. . .
ROXANE.
Åh tyst!
CYRANO,
återtar ifrigt.
Jo, fru d’Athis’ Fidèle fick lavemang!
ROXANE.
Tyst! Tyst!
CYRANO.
I onsdags: — Ja, allena godt om nästan! —
Mancini drottning blef af Frankrike — he! — nästan.
I torsdags: Prins de Fiesque fick nej af fru Montglat.
I fredags: samma fru gaf samma prins sitt ja.
I lördags: ... ja, i dag . . . har . . .
Han sluter ögonen, sänker hufvudet och
domnar af. Hans hatt faller, hans panna
är förbunden. En lönnmördare, en köpt
lakej, har på en bakgata slagit honom med
ett vedträ, och han är döende. Roxane är
förtviflad, och hon blir det i dubbelt mått,
när hon nu, med Cyranos hufvud vid sitt
bröst, där hon i fjorton år troget gömt
Christians sista bref, upptäcker, att detta
bref, att alla bref, alla de kära
små"|bref-ven, som utgjort hennes lifs lycka och
hennes själs näring, äro af Cyrano, äro hans.
Men hon hinner ej ens tacka honom,
hinner ej försäkra, att det är honom, honom
hon alltid älskat, innan Cyrano, blödande,
förtärd af plågor, gripen af yrsel, springer
upp, drar sin värja och kämpar sin sista
strid med döden och alla sitt lifs fiender,
som han ser nalkas och angripa honom.
CYRANO,
stirrar framför sig.
Hvad nu? Jag tror du vågar
att se min näsa an, herr plattnos?
Han vill höja värjan, men hejdar sig.
Tyst! Hvem frågar,
hvad det skall tjäna till? Jag faller, menar ni?
Jag slåss blott för att slåss — jag slåss som kung Henri
för fjädern i min hatt, panachen, som skall bära
om hjärtats adelskap, om själens stolta ära
ett högre vittnesbörd än segrares standar,
som gå ur hand i hand, om blott en flik finns kvart
Han höjer värjan.
Ha, hvilka komma där? ... I tusental? . . . Jag
känner
er alla! . . . Ja, ni vet, vi äro inte vänner!
Kom an du Lögn! Se där!—Kom an ni, Hyckleri,.
Fördomar, Feghet, Skryt, Dagtingan, Tyranni!
Och allas moder, du, som hedras högst af alla,
du Dumhet! Ja, kom an! Jag är beredd att falla!
Jag hör ert hesa skrän: Du ej besegrar oss!
Än se’n, ert snöda pack? Jag slåss! Jag slåss! Jag slåss!
Han fäktar omkring sig i luften.
Ni mina rosor tog, ni stal min lefnads lycka,
min lager skall i dag ni från min hjässa rycka!
Men ett har än jag kvar, som ej har vank och fläck,
som ej ni släpa skall i lumpenhetens träck,
hvars värde öfvergår allt annat, allt tillhopa,
hvars renhet ödmjukt skall den blåa tröskeln sopa,
då himlens gyllne port slås upp för mig i natt —
det är . . . det är . ..
Han släpper värjan, vacklar och faller. Roxane boja
sig öfver honom, kysser hans panna och frågar
ROXANE.
Det är . . . Säg!
CYRANO,
öppnar ögonen, känner igen henne och ler.
Fjädern i min hatt!
Därmed slutar det vackra skådespelet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
