Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
karl madsen.
nådes, modsmaken vände sig från kättaren;
man såg, att han icke endast var orimlig
utan äfven skadlig, en bländande lyktgubbe,
som ledde ungdomen vilse och lockade den
ut i kärr och mossar.
Rembrandt hade varit en rik man; vid
Saskias död anslogs hans förmögenhet till
40,750 gyllen. Deras son Titus rådde
visserligen om hälften af detta belopp, men
Saskia hade insatt Rembrandt till hans-
förmyndare utan kontroll. Redan några år
efteråt voro hans penningeförhållanden
ytterst intrasslade och hans skulder ständigt
i stigande. Omslaget i stämningen mot
honom hade väl sin del i skulden härtill men
hans eget gränslösa lättsinne dock den
största. Då skulderna växte honom öfver
hufvudet, kände han sig tryckt af sitt ansvar
och ville på laglig väg öfverlåta
äganderätten till sitt hus åt sonen. Detta gaf
anledning till att alla fordringsägarne kastade
sig öfver honom och läto förklara honom
för insolvent. 1656 gjorde han konkurs,
och hans stora samlingar, 60 af hans
målningar, alla hans teckningar och raderingar
och därtill hela hans bohag såldes på
offentlig auktion. Det inflöt på den knappast
5,000 gyllen för hvad som nu har ett
värde af åtskilliga millioner.
Först när solen är borta, komma
stjärnorna fram. Först då motgångens mörka
tider bröto in, började alla de skatter af själ
och känsla, som Rembrandt bar inom sig,
lysa fram i hans konst med sin fullast
strålande glans. Tack, Vondel och alla ni
kloka män, tack, alla ni obarmhärtiga
kreditorer, som icke tilläto honom att hvila
och sola sig i idel lycka! Men tack också
ni, som hjälpande stodo honom bi i
olyckans dagar, omhuldade och vårdade det
gamla dumma barnet, som icke kunde sörja
för sig själf, Titus, som var honom en god
son, och den lilla bondflickan från
Ran-dorp, som, trots konsistoriets varning, lefde
med honom som hans hustru utan kyrkans
välsignelse och skrapade ihop alla sina
fattiga slantar för att skaffa honom tak öfver
hufvudet och bröd att äta.
Om Rembrandt någonsin tänkt på att
behaga en högtärad ytlig publik, så tänkte
han nu icke mera därpå. Om han väl
alltid mest arbetat för sin egen
tillfredsställelse, gjorde han det nu uteslutande och
utan hänsyn. Det måleriska föredraget får
stigande kraft, bredd och skönhet. Hans
konst förenklas och förädlas. Han mister
efter hand det tidigare, ofta högröstade
intresset för den yttre apparaten och lägger
framgent allt starkare hufvudvikten på
själsinnehållet och själsintrycket. Ännu då han
målade »Nattvakten» var den brokiga oron,
det stojande sorlet, de häftiga rörelserna,
underströmmen af energi och kraft, hela det
flyktiga ögonblickets gnistrande lek för
honom lifvets sanna karaktär och märke.
Längre fram är det icke bullret som drager
honom till sig, icke oron som han vill
framställa, icke stormens röst som tränger till
hans hjärta. Hans konst blir efter hand
påfallande stillsam. Nu som förr är det
hans högsta traktan att måla lefvande lif.
Han gör det ännu bättre än förr, men hans
uppfattning af uppgiftens kraf är förändrad.
Och den gamle Rembrandt har mera rätt
än den unge, det är i själens uttryck som
hela lifvet bor.
Ären omkring 1650 bringa oss en lång
rad .af Rembrandts skönaste och djupaste
framställningar af bibliska, i synnerhet
nytestamentliga mot^v: Emausbilderna i Louvre
och Köpenhamn, Kristus och Magdalena i
Braunschweig, etsningar sådana som
»Hun-draguldenbladet»* och »La petite tombe».
Det finns i dessa framställningar en så
underbar visionär kraft, som om en blindlyktas sken
plötsligt genomträngde dunklet och läte oss
se lif, som verkligen andades, och ingen
konst har visat oss något mera sällsamt
gripande än denne bleke, spenslige,
oansenlige, utvakade, hånade och pinade
Kristus, som Rembrandt manade fram ur
grafven.
En af de märkligaste öfverraskningar,
på hvilka utställningen i London hade att
bjuda, var en hertigen af Abercorn
tillhörig imposant målning, föreställande
nedtagandet från korset, daterad 1650, ett
hittills alldeles okändt, betydande arbete af
Rembrandt, nästan tre alnar bredt och
öfver tre alnar högt, måhända samma
målning som »i en vacker förgylld ram»
såldes på Rembrandts auktion. Om man icke
vill taga konsul Webers tafla för god vara,
bevisar denna målning, mot hvars signaturs
äkthet icke skuggan af ett tvifvel kan
framställas, att Rembrandts konst kunde gå
andra vägar än de, som den oftast sökte.
Den skiljer sig helt och hållet från andra
* Afbildadt i Ord och Bild 1S95 vid sid. 385.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
