Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 5 - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rembr a nd t-ut ställningarna.
539
naste tjugo årens ansträngningar för att
belysa Rembrandts verksamhet, huru stora
och oförgängliga förtjänster män sådana som
Bode, Bredius och Hofstede de Groot än
på detta område hafva inlagt, full klarhet
har ännu icke nåtts och skall måhända
aldrig nås.
6.
Ännu på Høyens tid var det den
allmänna uppfattningen, att Rembrandt till en
början var en god, aktningsvärd målare,
lagom själfständig och egendomlig, men att
han småningom började sväfva ut,
»öfver-skred den rätta gränsen», blef alldeles
orimligt besynnerlig i sin konsts innehåll och
otillåtligt grof i dess form.
Redan i Rembrandts samtid var denna
uppfattning gängse. »Konstig, i hög grad
konstig, i högsta grad konstig» är den
attest, som gifves honom af alla samtidas
vittnesbörd. Han var konstig i sitt lif,
sökte icke ansedt folks sällskap, afvisade
alla, när han arbetade, var besatt af ett
samlarenit, som tycktes vara ren galenskap,
och lefde i ett till och med i samtidens ögon
förargelseväckande samlif med sin sons am-
ma och senare med sin hushållerska. Han
delade icke folkkyrkans åsikt om hvad som
är sann kristendom. Han hade de
besynnerligaste åsikter om konst. »Han skydde
icke», säger Sandrart, »att ifra emot
anatomi, perspektiv, de antika statyernas nytta
för oss, Rafaels teckningskonst och
kompositioner, äfven mot de akademier, som
äro-så högst nödvändiga för vårt yrke.» Hans
egen’ konst trotsade alla heliga akademiska
regler och liknade intet af hvad man förut
hade sett. Den kullkastade all tradition,
satte den obarmhärtigaste naturalism på.
den hedersplats, som ansågs tillkomma de
ideala abstraktionerna, och tog sig stora
friheter just där sådana voro mest
otillåt-liga. Den omvärderade alla värden, bar
upp det föraktade och föraktade det
uppburna; »fair is foul, and foul is fair». Ej
under att varnande röster började höras,
att värdiga, kloka, besinningsfulla män sökte
öppna sina landsmäns ögon för att den,
som man hälsat som en örn, i själfva
verket var en , »mörksens fågel», som den
gode Vondel sade, att Rembrandt, såsom
senare en mindre framstående skald vid
namn Pels träffande uttryckte det, var
målarkonstens ärkekättare. Och ögonen öpp-
KRISTUS OCH SYNDERSKAN. Tillhör konsul Weber i Hamburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
