Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rembr a nd t-ut ställningarna.
549
garna komma icke ofta, de lämna honom
tillräcklig tid till att framför spegeln
studera, hvad han alltid har studerat och
aldrig kan tröttna på att studera, ljusets och
skuggans brytningar, den värld af stämning
och skönhet, som han först af alla, ensam
bland alla funnit i deras lek och strid. Studera
färgen, de varma, gyllene, glödande färgernas
fulländade harmoni, som han ständigt har
prisat och framdeles skall prisa och som han
alltjämt sträfvar att gifva större fyllighet, glans,
kraft, klang. Studera hvad som alltifrån hans
den tiden har blifvit ett främmande väsen
för honom. Han är just icke så gammal
till åren, han går mot sextiotalet, men
lifvet har nu varit sådant för honom, att han
tidigt åldrats. Han har blifvit fet och satt,
hans hår har grånat men krusar sig ännu,
hans panna är rynkig, hans mun tandlös,
hans kinder slappa. Men ögonens eld har
icke slocknat, och själens kraft har icke
bräckts, han bär sitt öde som en man och
förmår ännu uträtta något som konstnär.
Earlen af Ilchester är den lycklige äga-
rembrandts själfporträtt. Tillhör hertigen af Buccleugh.
yngsta år varit hans käraste studium,
sinnesrörelsernas uttryck, stämningslifvet,
människosjälen, äfven då han ärligt och utan
smicker återgifver hvad spegeln berättar
om hans ansikte.
Han ser, att det icke har gått honom
bättre än dödgräfvaren i Hamlet.
Ålderdomen har kommit smygande och har slagit
sin skarpa klo i honom. Ungdomstiden
ligger så långt borta, att den till hälften
är glömd och att det nästan är som om
den aldrig hade funnits, hans eget jag från
ren af ett härligt själfporträtt af Rembrandt,
ett stort knästycke, måladt 1658. Man
kan knappast tro, att earlen känner det
som någon lycka, ty målningen var
skandalöst illa medfaren, smutsig och täckt
af inslagen fernissa. Rembrandt har här
klädt sig i en rätt torftig fantasidräkt, en
bred svart hatt sitter på hufvudet, ett
matt-rödt skärp är löst bundet omkring lifvet
öfver en gul kofta, en brungul kappa
hänger öfver skuldran. Han sitter
tillbakalutad med vänstra handen fast stödd på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
