Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rembrandt-utställningarna.
verk, fulländadt i den fina karaktäristiken
af de enskilda gestalterna, fullkomligt i sin
komposition, som genom den geniala
användningen af den gestalt, som reser sig
för att tala, får hållning, lif och behagfull
rytm. Fullkomligt mästerligt är det
måleriska utförandet, öfverlägset bredt och
säkert, manligt starkt och fast. Hänförande
vacker är färgen med dess tindrande ljus
och varma solglöd; den stora borddukens
rika, saftigt röda färg — den praktfullaste,
skönaste röda färg, som någon målning i värl-
den har — bryter sig mot dräkternas svarta
och hvita och gör målningen strålande
festlig. Men allra mest är det dock dess
otroligt intensiva lif som gör den till ett rent
underverk. Människor, som träda fram
inför den, synas — alldeles bokstafligt —
mindre lefvande än de, som Rembrandt
målat.
Som det var att vänta, visade
utställningarna, i synnerhet den i London, utmärkta
porträttstudier från samma tid som »de
Staalmeesters». Det dumma namnet
»Rembrandts kock» är för länge sedan gifvet åt
en lysande studie af en betryckt
arbetare, som sitter med den något smutsiga
vänstra handen under hakan —- i den högra
håller han en knif. Långt märkligare är
en studie efter en ung gosse med baretten
på sned och högra handen under hakan,
tydligen en genompiskad skälm, full af alla
slags galna infall och i stånd att berätta
sina vanliga skepparhistorier utan att blinka.
Rembrandts konst är i allmänhet högst
allvarlig, men han var dock tillräckligt
holländare för att hafva en stor fond af godt
lynne. — En af utställningens mest
förtjusande pärlor var det lörd Wantage
tillhöriga, 1660 daterade porträttet af en fin
gammal dam med insjunken mun men
liffulla bruna ögon, glänsande karaktärsfullt,
märkligt och mästerligt måladt; måhända
öfverträffas det dock af den stora
knäbilden af samma dam, som är ett af National
gallerys senaste och bästa förvärf.
Från Rembrandts sista trista dagar äro
icke något stort antal målningar kända.
Ännu från början af 60-talet är sannolikt
det härliga stora själfporträtt, som tillhör
damporträtt. Tillhör lörd Watttage.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
