Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
carl g. laurin.
henri rochefort. karrikatyr af léandre.
I le Rire.
och värjans gladiator, hvilken som en
djäfvul förkroppsligar alla den franska
folksjälens sämsta sidor, det sterila
kritiserandet, lögnaktigheten, en
påfågelsar-tad egenkärlek och djurisk grymhet,
föreslog, att man skulle lägga giftspindlar
på kassationsledamöternas ögon.
Hur var då vid denna tid stämningen
hos s. k. hederligt folk? Le Figaro, som,
sedan grundade tvifvel om Dreyfus’ skuld
uppkommit, sökte vara rättvisans vän, om
ock till en början i mycken svaghet och i
nödens stund förnekande som Petrus, skref
om fransmännen, att de hade »1’honnëteté
un peu indifférente». Det är denna
»indifferenta hederlighet», denna ljumhet, om
hvilken det heter: »Emedan du är hvarken
kall eller varm utan ljum, vill jag utspy dig
ur min mun.» Rättfärdigheten vämjes vid
den »moderata» hederligheten. Det är de
moderatas ängslan för bråk som kommer
dem att bäfva för att tillämpa lagen på ett
»storkors», och detta »storkors» har
naturligtvis en stark känsla af att »staten
är i fara», om han skulle häktas.
Dessutom gjorde många till sina den
gamle konservative prästen Kaifas’ ord:
»Det är bättre, att en man dör för folket».
Frankrike stod nu inför en
samvetssak, som ej kunde slås bort med
ett hångrin eller en ordlek. Här ljöd
med förfärande allvar: För lagen eller
mot lagen? Endast den etiska och
intellektuela aristokratien inom alla klasser
hade mod att resolut ställa sig för lagen
och mot »allmänna meningen», mot
förbundet mellan det andliga och det
världsliga våldet, mot präster och militärer. Det
är en lätt sak att fariseiskt sätta sig till
doms öfver medeltals-fransmannen,
prisande Gud, att man ej är som den
republikanen, men man får ej glömma, att
den frestelse, som landet utsatts för, hade
varit oerhördt stark. Dess hopp har varit
revanchen, denna har varit
samlingspunkten, det enda till en viss grad osjälfviska
intresse, som förenat hela Frankrike;
visade det sig nu, att härens heder
stod på skrala fötter, skulle hoppet om
att kunna segra med denna här sjunka
ytterligare. Och dessutom, om det finnes
något budord, som fransmännen hålla
på, är det det elfte: »Du skall icke
låta dig ertappas». Så länge
generalstabens brott blott voro en offentlig
hemlighet, var det ej »skandal» i egentlig
mening, därför ingen revision!
Saken ställde sig som ett »val mellan
rättvisan och hären»,som den varmhjärtade
historikern Ernest Lavisse uttryckte sig.
Om också de flesta hederliga i denna
affär voro radikaler och socialister — och
det var ej mycket att skryta af för dessa
partier, hvilka tillräckligt länge förrådt
sina ideal och nu som den elfte timmens
heliga motvilligt och visst icke alla
välvilligt tilläto lagen att ha sin gång -—, så
funnos dock enstaka rent konservativa
element bland lagens vänner, så monarkisten
Hervé de Kérohant. Han var så mycket
mer att beundra, som prins Philippe af
Orléans resolut ställde sig på brottslin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
