Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättskänslan i våra dagars frankrike och dreyfus-affären.
575
Jo, t. ex. domaren Bertulus’ vittnesmål
omnämndes i en revisionsfiendtlig
tidning under rubriken: »Intet! Intet! Intet!»,
men man aktade sig för att trycka af
det. Det var för »judevänligt».
Vid denna tid frikändes i Grenoble
antisemiten Max Régis. Han hade
anklagats för uppmaning till mord på
judar i Alger, hvilket var så mycket mer
olämpligt, som han var stadens
borgmästare. Två hundra män hade
barfota tågat till basilikan för att uppsända
en brinnande bön för den nye anti-judiske
Messias. Bönen hördes, han frikändes
under jubel af folket, hvilket, skrifver
den varmt kyrkliga, konservativa le
Gau-lois, »i detta utslag såg det som man
borde se — en antidreyfusistisk
demonstration och ett vördnadsfullt
sympatiuttalande för hären».
Frankrike blir ej lyckligt, tror man,
förrän judar och protestanter äro
bortkörda. Se på Spanien, »hvilket», som
det heter i ett på spanska* skrifvet
valupprop i Alger, undertecknadt Eduardo(!)
Drumont, »emedan där icke finnas några
judar, af detta skäl — står i spetsen för
nationerna». Hade Dreyfus stått inför
juryn i Grenoble, inför »rättvisan i dess mest
demokratiska form», så hade hans öde
varit besegladt, men han stod framför de
förenade tre kamrarne af Frankrikes
högsta domstol, och — enquëten hade
blifvit offentliggjord.
Klockan 12 middagen den 29 maj
ropade ändtligen högsta domstolens
vaktmästare upp »affaire Dreyfus» och
presidenten för högsta domstolens civilkammare
Ballot-Beaupré klargjorde målet och
uppvisade, hvarför en revision var
nödvändig. Bland annat gjorde han slut på
* De bålda nationalisterna, som hemma
drefvo satsen »Frankrike åt fransmännen» som
ursäkt för sitt jude- och protestanthat, måste i
Algier särskildt kurtisera den spanska
befolkningen för att få röster.
ambassadsekreteraren maurice paléologue.
historien om Dreyfus’ föregifna bekännelse
inför kapten Lebrun-Renault. Denne sade,
att han på morgonen före skamparaden
hört Dreyfus säga till honom: »Ministern
vet, att om jag utlämnat dokument till
Tyskland, dessa voro värdelösa och att jag
gjorde det för att förskaffa mig
värdefullare i stället». I sin rapport öfver sin vakt
hos Dreyfus den S jan. 1895, då orden
skulle ha fällts, hade emellertid
Lebrun-Renault skrifvit: »Ingenting att anmärka»,
och först långt efter, då det blifvit fråga
om Dreyfus’ oskuld, på ett sedermera
utrifvet(!) blad i sin annotationsbok
nedskrifvit »bekännelsen» och lämnat den till
Cavaignac, hvilken ensam fick se detta
»dokument», som sedan helt enkelt förstördes.
Denna röfvarehistoria reducerades nu till
sitt rätta värde. Ballot-Beaupré föreslog,
att domen af 1894 skulle kasseras och att
saken skulle komma till en ny krigsrätt.
Generalprokuratorn Manau fick nu ordet.
Han framhöll med kraft den sorgliga se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
