Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ellen key.
6i i
slor och förhoppningar i detta hänseende.
Hon låter denne med Rikard och Hugo
i det Almqvistska jaktslottet, som vi
minnas från Törnrose?is bok, föra ett
samtal, som påminner om Platons
dialoger, och Julianus är, som redan antydts,
den af framtidstro och ungdomskänsla
uppfyllda konstnärsnaturen, hvilken i sin
entusiasm omöjligt kan förstå, hvarför
människorna icke vilja vara sköna.
Konstnärsglädjen inför naturen och
lifvet är för honom lika oundgänglig och
naturlig som att andas luft. Och vidare
inser han icke, hvarför icke familje- och
släktskapskärleken till allt mänskligt
skulle kunna ge lifvet i stort samma naiva
förtrolighet som lifvet inom hemmet och
öppna en hittills oanad vidd af sympati —
för Ellen Key öfversättes detta ord
oftast med samförstånd —, som med ens
bortströk hälften af det mänskliga
syndaregistret med alla dess blodskulder och
obetalade fordringar.
Fanatisk idealist, predikar också
Julianus sitt evangeliums värmande,
omvändande och hälsobringande
läkedomsförmåga med fanatikerns bestickande, om
också något formlösa och ordrika
vältalighet. Hans egen lifssorg har delvis
varit att plågas af andras lagbrott mot
denna sympatiens religion, att plågas
delvis blott genom åsynen af människor,
som icke kunnat finna sitt eget bästa,
därför att de icke förstått att höja sig
till den individualism, som just genom
befrämjandet af deras eget bästa tillika
arbetar på andras.
När Julianus en gång en vacker
sommarafton som mycket ung, kanske
knappast mera än ett barn, klättrade ned
för ett körsbärsträd, såg han som i en
vision, enligt sina egna ord,
mänsklighetens mål vara detta: att hvar och en ville
utforma sig till ett konstverk, och det
slog honom som en uppenbarelse och
skönhetssyn, att hvarje enskild skulle
kunna verka för detta mål, och detta
mål skulle kunna vara hvardagstanke
och hvardagsträfvande och samtidigt
förvandla lifvets socken till en enda helgdag.
Bärandet på denna inre glädje, att dag
för dag närma sig den bild af harmoni,
som man uppställt som sitt individuela
mål, skulle åstadkomma en glädje öfver
sig själf, ett slags daglig, helig
sommarvärme i själen, som i umgänget med
människorna skulle återspegla sig i en
lifskänsla af att vilja vara andligt
vacker i hvarje lifsförhållande.
Det är något af grekisk Eroskult i
denna Juliani själfbekännelse, som starkt
erinrar om Almqvist och Goethe, ja
kanske också om Nietzsche, men hvad
som skiljer honom från dessa, det
märker författarinnan knappast själf. Minst
är afståndet från den romantiskt
sönder-slitne Almqvist, men i själfva verket
fordrar all sådan artistisk själfhäfdelse en
likgiltighet för andra, ja, som en af dess
första vishetsregler uppställes
bortarbe-tandet af all å mänsklighetens vägnar
känd melankoli. Den förnäma
öfvermän-niskan af Zarathustratypen går aldrig i
födslovånda i och för anskaffandet af
byggnadsmaterial till sin egen storhet,
hans höghetsmonument är en mänsklig
pyramid, hvars basis utgöres af en viss
känslolöshet för de arbetare, som den
kräfver för sitt uppförande.
Men om vi fortfara att lyssna till
Julianus’ själtbekännelser, innehålla de
mycket litet af plastiskt lugn. Hans
skönhetskult är en melankolikers
världssmärta, som mycket riktigt rimmar på
hjärta, och där man finner, att hvad
som står att vinna också står i intimt
rimsammanhang med ordet kvinna. Ty ♦
Julianus’ konstnärsdröm om
mänsklighetens vinster och deras möjligheter får helt
och hållet signaturen af det
konstnärslynne, som vi nyss låtit Ellen Key teckna
i sin ideala kvinnogestalt med konstnärs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
