Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden.
669
Bonvalot» — några prosasidor som skulle
vara värda all heder, redan om de blott
vore öfversättning, och hvilkas värde ännu
mindre kan utplånas däraf att de variera
ett gammalt tema.
Jag tror, att det ligger framtid i denna
debut.
Hj. S.
Birger Mörner, Fru Brahe till Erichsholm. En
legend. Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Sven Åkerberg, Junker Johannes’ ungdom.
Georg Dahna, en upprorsman.
Leo Dahna, ett människoämne. Stockholm, C. &
E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Af dessa böcker — hvilka alla, utom Leo
Dahnas historia, äro små lätta och
läckert utstyrda volymer — är Birger Mörners
legend både den vackraste och den mognaste.
Stödjande sig på historiska händelser
förtäljer den en gammal vacker och vemodig
kärlekssaga; hjälten är Tyge Brahes vän i
lif och forskning, Erik Lange, hjältinnan
hans mest älskade syster Sophia — eller
Urania, såsom den store stjärndyrkaren
helst kallar henne. Och deras saga är
förtald i en sällspordt klar och enkel stil,
ädelt lugn, vemodigt kvällande som en bäck
djupt inne i en stor skog; när man läst
den till slut, tycker man sig ha hört en
gammal visa af innerlig och alltigenom
äkta klang — och man minns den som
ett litet fint och själfullt konstverk. — Boken
är tillägnad den nuvarande ägaren til] det
gamla Erichsholm, nu omdöpt till
Trolleholm. —
Taflorna i Sven Åkerbergs »Junker
Johannes’ ungdom» äro äfvenledes infattade
i en historisk ram — fejden mellan Magnus
Smek och hans son Erik. Äfven öfver
hjälten, djäknen Johannes — hvilken flyr
ur klostret, emedan han känner ett blåare
och hetare blod än munkarnas flyta i sina
ådror, kastar sig in i striden full af
stridslust och lifslängtan och kommer ur den
igen med sviken tro och krossad längtan
— har förf. sökt kasta ett
historiskt-roman-tiskt skimmer genom att göra honom till
ett kärlekens barn; drottning Blanche af
Namur är hans moder. Men tids- och
rumsfärgen är för öfrigt endast en ytlig
fernissa — något som förf. är medveten
om och vill ursäkta genom ett motto af
Anatole France: »Ce que nous appelons
la couleur locale est une rëverie.» — Bo-
ken har äfven ett annat motto, ur
Jaktslottet: »En saga ... en af de
svartskru-dade.» Denna svarta skrud synes mig
emellertid tämligen blek och glanslös; det
finnes ett tryckfel i boken — »åh, hvad
man skattade åt dem!» — hvilket nästan
tyckes stå där som en symbol —- hvad
man saknar är nämligen just ett kraftigt,
rungande r; förf. har nog sökt få fram
det, i skildringar af strider, lägerlif o. dyl.,
men det klingar där ansträngdt och
skor-rande. — Det starkaste intrycket gör själfva
handlingen — ett godt uppslag, som borde
kunnat bli något mer än denna en smula
blöta variation på det gamla kända,
tråkiga temat brustna illusioner.
»Junker Johannes’ ungdom» är förf:s andra
bok; den första innehöll två berättelser,
»An-tinous» och »Den förlorade sonen». Någon
utpräglad personlighet såsom de tre
novellernas gemensamma bakgrund har man
ännu svårt att skönja. Stilen är dock icke
utan sin färg — en matt och stundom t.
o. m. något söt färg visserligen, men den
har dock ofta skära och fint mjuka
skiftningar. —
Den anonyma boken om upprorsmannen ,
Georg Dahna utkom redan förra hösten och
väckte då ett visst uppseende. Den
skeptiske, samhällshatande
hjälten-uppsalastu-dentens »uppror» börjar med, att han
förmår en ung kvinna att göra honom
sällskap utom »samhällets råmärken» —
d. v. s. till en fiskarstuga ute i skärgården.
De lefva där en sommar tillsammans, ett
sorglöst friluftslif, ett försök till
förverkligande af ett idealiskt samlif.
Förhållandet, som hvarken skall vara kärlek eller
vänskap, blir emellertid i längden
ohållbart; de skiljas, återvända i samhällets
sköte, mötas där ånyo och skola nu lefva
lifvet samman som gift folk. Detta lyckas
emellertid ej bättre; de skiljas åter, nu på
allvar — Georg Dahna ger sig ut på
vandring, och efter åtskilliga äfventyr — i hvilka
hans längtan efter ett barn är den
egentliga driffjädern och målet — begår han
själfmord. Och efter döden uppfylles hans
längtan; han har sista natten haft hos sig
en kurtisan, han har drömt, att hon är
Thora, hans hustru — ty han har sent
omsider upptäckt, att det värkligen är
henne han älskar med hela sin lidelse.
Och följden af denna natt blir en posthum
arfvinge till namnet Dahna, »en gosse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
