Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från operan och konsertsalarne. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från operan och konsertsalarne. i i 5
tonkonst, hur han är vår främste
instrumentale komponist, klassisk och — liksom all
äkta klassicism — modern. Att han är af
stor betydelse äfven mer universelt sedt,
framför allt genom sin kammarmusik, med
hvilken han i högre grad än kanske någon
annan inom denna genre visat sig som en
direkt fortsättning af Beethoven i hans senare
verk, är en sanning, som förmodligen en dag
skall genljuda långt utom våra gränser. Tills
vidare få vi nöja oss att betrakta honom som
vår klassiker. Han är vår förnämste
symfoniker och vår utan all fråga störste
operakomponist. Det sista bör reprisen af
Berwalds mästerverk »Estrella da Soria» nu
ändtligen till full evidens ha visat. Denna
opera är nämligen, trots alla underligheter
och allt orimligt i den svaga tyska texten,
som den svenska öfversättningen ytterligare
försämrat, ett underbart verk, från den
första noten till den sista svällande af inre
lif och bärande ett rikt vittnesbörd om sin
originele skapares lysande geni och
fulländade konst. Liksom det barnsliga och
gammalmodiga, därtill osammanhängande i
Schikaneders Zauberposse får nytt och
verkligt lif, öfvergjutes liksom med ett
dagg-friskt stänk af hjärtevarm poesi och humor,
af skär romantik genom Mozarts toner, så
tar äfven Berwalds musik Prechtlers dumma
riddarsaga att gnistra och glänsa i alldeles
ny belysning. Må vi tänka oss
Trollflöjtens figurer utan Mozarts musik, hvart tar
då den beprisade karaktäristiken vägen?
Papageno blir endast en upptågsmakare för
galleriet, Tamino och Pamina en enfaldig
prins och prinsessa ur första bästa
barnsaga, Nattens drottning en alldeles omöjlig
figur, i första akten en god fé, i den
andra en ond demon, och den ädle Sarastro
blir endast tråkig. Hvad är det som gör
alla dessa omöjliga sagofigurer lifslefvande,
om icke den gudomliga, naiva och sköna
musiken, som ännu efter sekler skall förmå
att väcka glädje och rörelse trots texten.
Detsamma tror jag äfven komme att bli
fallet med Berwalds »Estrella», blott den
gåf-ves gång på gång, tills den hunnit bli
förstådd och uppskattad. Det är de grunda
verken, de som man genomskådar med
detsamma, hvilka hos den stora publiken göra
ögonblicklig succés, och som sedan kunna
rätt länge föra en skentillvaro på
operatiljorna. De verkliga mästerverken vilja
däremot, att man kommer dem kärleksfullt till
mötes, vilja studeras. Af Estrella har man
ökad njutning, ju fler gånger man hör dess
rika och sköna musik, så öfverflödande af
hjärta och fantasi, af snille och kvickhet.
Man får kanske gå ända tillbaka till
Fidelio för att finna ett operaverk med så
snillrikt behandlad, symfoniskt rik orkester
som Estrella. I mitt tycke är orkestern
mer rik och glänsande, mer märgfull,
Bee-thovensk — det finns intet lämpligare ord —
i Estrella än i Berwalds symfonier. Estrella
är själf från början till slut en storartad
symfoni. Och i allt detta hvilken skiftande
karaktär! Visserligen förvånas man öfver
att i krigsfolkets körer liksom i den
följande akten under den praktfulla marschen
finna dessa sublima, visionära piano-satser,
som vi känna från Beethovens sista verk,
men det hela är så sagolikt, att vi icke
längre förvånas öfver någonting. Hvad lif
ocn rikedom för öfrigt i denna storartade
introduktion, där polyfonien så utmärkt
åskådliggör det skiftande brokiga och liffulla i
folkscenerna! Spejarens humoristiska parti
blixtrar af kvickhet och originalitet; af detta
parti torde kunna göras en verklig
karaktär. Musiken skildrar honom hela tiden
på det mästerligaste sätt, man behöfver
blott följa anvisningarna. Den svartsjuke
moriske prinsen är af Berwald skildrad i
så glödande färger, att äfven han framstår
som en karaktär, en lefvande figur. Hans
hämnde-aria är ett storartadt stycke musik,
med rik och ovanlig instrumentation, och ,
man må med skäl förundra sig öfver, att
det icke framdragits på någon konsert, trots
de betydande svårigheterna. Ett utmärkt
stycke konsertmusik vore äfven Zulmas
undersköna aria med dess hänförande sångställe,
operans ledmotiv, och dess originelt
rytmise-rade allegro, som förmodligen skall verka
orientaliskt. Någon egentlig, mer utpreglad
karaktäristik finns väl för öfrigt e j i detta parti,
som emellertid alltigenom är fagert och friskt
som vårens första blommor. De bägge
älskandes duett i första akten påminte med sina.
terzgångar en recensent om Bellini. Jag vill
visst icke säga något ondt om komponisten till
Norma, för hvilken en hel del i musikaliskt
afseende icke alldeles förkastligt godt folk
till och med smått svärmat — jag skulle
bland dem kunna nämna Chopin och Bizet
och en viss Richard Wagner. Emellertid
skulle jag ödmjukligen tro, att stilen här
är en helt annan än i Estrella, och före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
