Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden. Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
K. E. F.
berättelserna i den samling, som inledes
med och nämnts efter cykeln »Drottningar i
Kungahälla»; så af de väl mycket utdragna
sagorna om Sigrid Storråda och Astrid, af
legenden om Sancta Caterina af Siena, af
novellen »Romarblod».
Men äfven dessa hafva samtliga många
strålande vackra detaljer, och stort
skaldisk är i allmänhet den osvikliga intuition,
med hvilken diktarinnan tränger till kärnan
i symbolerna, till hjärtat i sagornas
gestalter, liksom den konst, med hvilken hon
förtäljer sina syner och sägner.
Ty syner och sägner, visioner och
drömmar, »under» af alla slag är hvad hon ser
och låter oss se. Om man ock ej kan på
henne själf tillämpa hvad hon säger om
Ingrid i »En herrgårdssägen» ■— »det var
endast den delen af själen, som drömmer
drömmar om nätterna, som lefde inom
henne» — så nog är det denna del af
hennes själ som lefver starkast och intensivast.
Det är den som gör henne till den
enastående sagoberätterska hon är; det är den
som skrifvit »Gösta Berlings saga» och
»Antikrists mirakler» — denna nutidsroman i form
af ett legendarium! — och den som låter
ett par otydliga figurer, inristade i ett
mossigt stenblock, för hennes syn växa och
svälla ut till den ena taflan »ur det
försvunna» efter den andra, till en rad
skepnader från skilda tider och luftstreck, till
ett galleri af ståtliga och ovanliga
människor.
Taflor sådana som den med en
Böcklins kraft och fantasi målade urskogen, ur
hvilken älgen dyker fram med
Skogsdrottningen som ryttarinna på sin rygg.
Gestalter sådana som dessa drottningar i
Kungahälla, som Margareta Fredkulla och folket
i Storgårdsbyn, som denne Kung
Gråväder i den äkta pärla af djupsinnig
sagostämning, som heter »Drottningen på
Ragn-hildsholmen.»
Man skulle kunna säga, att Selma
Lagerlöf har två fosterland, Italien och
Värmland. Två varma, vackra’sagoland!
Hvartdera har ingifvit henne ett stort och
märkligt diktverk; och i sin sista historiebok
har hon plockat samman frukter från båda
— apelsiner och drufvor, smultron och
hjortron, legender och sagor. Saftiga frukter
allesamman, vackert skapade, varmt röda
eller gyllene; och alla ha de en kärna
formad som ett stort hjärta.
Det är sant, att i synnerhet
sydfrukterna ofta, eller t. o. m. oftast, bjudas
läsaren anrättade som moralkakor — liksom
att denna moral är något ensidigt
katolskt-altruistisk. Men hur är ej denna
anrättning gjord, hvilken smak och saft har den
ej — och med hvilken glädje, med hvilken
varm och full och slösande hand är den ej
bjuden! Hvalfven i våra kyrkor skulle höja
sig och väggarna vidgas, om de finge höra
predikningar sådana som Pater Verneaus
om Kejsarinnans kassakista — som de
innerliga, skära legenderna om Gamla Agneta
och Flykten till Egypten eller de präktiga
sägnerna om De sju dödssynderna, Vår
Herre och Sankte Per samt Fiskarringen.
De berättelser, hvilka bilda sista
afdelningen i boken om drottningar i Kungahälla,
äro med undantag af »Romarblod»
nordlandssagor. Där är »Grafskriften», en moders
gripande, skälfvande lidandeshistoria; där
är den roliga, djupt och varmt förstående
berättelsen om »Bröderna» —afslutande
boken med dessa förf:s diktning och kynne
vackert sammanfattande och karaktäriserande
ord: »Men för er utbreder sig då en stor,
vid rymd, och ni sväfvar upp där med
ängslande lycka, och allt det jordiska försvinner
och förbleknar. Men det sista, som ni hör
af det jordiska, är dock något af trohet och
kärlek. Och midt under er bäfvande flykt
skall den arma sången väcka minnet af allt
sådant, som mött er härnere, och detta skall
bära er uppåt. Det skall genomstråla er
som en ljusglans och göra er skön som en
ängel». — Där är vidare »Gudsfreden», en
julberättelse af en fornordisk släktsagas
manliga, kärnfulla kraft och storskogsstämning
— och ett i sagans form makalöst gjutet
exempel på mänsklig otacksamhet och
mordlust, hvilken är lika vaken och vild t. o. m.
då djuren hålla fred! -— Och där är sist
»En historia från Halstanäs» — en spåna
från »Gösta Berlings saga», ett öfverlägset
berättadt och spännande hemskt
Kiplings-äfventyr, upplefdt af gamle öfverste
Beeren-creutz —■ med spöken och varsel och mord,
och med en alldeles hänförande skildring
af en herrgårdsidyll i gammal god stil, »en
riktig gammal herregård», där »visserligen
både växter och djur och människor hade
den allra största trefnad».
Finnas bland berättelserna i denna
samling några, om också få, mattare punkter,
så anser och älskar jag utan tvekan förf:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
