Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anna Pettersson-Norrie. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA PETTERSSON-NORRIE.
Af CARL G. LAURIN.
Med 2 bilder.
DET finnes ett specielt svenskt hyckleri,
naivare och därför mindre
vedervärdigt än det, som Thackeray gisslar. Man
finner det ofta i riksdagen, då det är
fråga om någon särskildt viktig sak, såsom
rätten att förtära punsch under åskådandet
af en varietéföreställning eller en
restaurants konstnärliga utsmyckning eller något
dylikt i nationens lif djupare ingripande,
som kan föranleda det i vår riksdag endast
i sällsynta och allvarliga fall använda
högtidliga interpellerandet. Då får man höra
gamla likörkännare stammande fråga sig
själfva och kammaren, i nödfall äfven
regeringen, om ej punsch är någon sorts sockrad
och sprithaltig dryck, får se vid grafvens
rand stapplande gubbar blekna af fasa, då
urringningens betydelse för sällskapslifvet
ur statsrättslig och etisk synpunkt skildras
af någon mera djärft anlagd senator. Eller
får man under ljudeliga verop öfver ett älskadt
fosterlands förfall höra, att ingen hederlig
kvinna kan besöka en viss restaurant med
upprörande målningar, men då man, tyngd
af samvetsförebråelser, med ögonen i
tallriken intager sin måltid på det i vår
riksdagshistoria oftast förekommande matstället,
finner man sig till sin häpnad vara
omgifven just af de stränga herrar och rodnande
damer, som man på förmiddagen såg i
kammaren och på dess läktare. De ha med
svenskens erkändt goda fattningsgåfva på
ett par timmar lyckats fatta betydelsen
af och det tillåtliga i både punsch, urring-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
