Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 2. Sankt Göran och draken. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
HELLEN LINDGREN.
2. SANKT GÖRAN OCH DRAKEN.
AF HELLEN LINDGREN.
DET borde vara naturligt, att hvarje
kritiker, som till sitt fulla värde
uppskattar en bok med så djupt lifsinnehåll
och så äkta konstnärlig halt som
Heidenstams sista, skulle välkomna tillfället att
yttra sig om den, och i viss grad är det
ju också sant, men då den kritiska
apparaten, de begreppsmässiga orden och
formlerna äro alldeles otillräckliga att
återberätta det intryck boken ger af samlad
kraft och enkelt patos, får kritikerns värf
en beklämmande tyngd, så som redan Tor
Hedberg i sin recension antydt, och nästan
en anstrykning af den omöjlighet att
genomföra ett storverk, som skulle någon gång
kunna göra kritikerns öde likt de tragiska
hjältarnas, om det icke innebure så mycket
af komik. Ja, inför alla mästerverk är det
så; denna bok, som glöder utan att brinna,
som klagar utan att kvida, har ett inre
patos, en själsaccent, som verkar i
samband med till det yttre kanske ganska
hvardagliga historier eller också med den
mest mystiska gudaapparat. Det är denna
verkan utan yttre medel, som är på det
hela oåtkomlig för kritikern; han kan blott
konstatera den. Det är samma enkelhet i
planläggning och berättelseform och samma
storhet i uppfattning, samma känsla af att
all lifsglädje har sin fond af smärta, som
ger den Goetheska episoden om Friederike
Brion i Dichtung lind Wahrheit dess rena
glans af en idyll, som ändå är fragment
af en tragedi.
Ty det är kärlekens idyll och epigram
och kärlekens komedi och tragedi som
har blifvit Heidenstams hufvudintresse i
hans tvenne första berättelser. Men det
är omöjligt att gripa ämnet i dess
hjärtpunkt utan att få säga ett par ord som
fristående inledning.
För alla konstnärsnaturer ha i alla tider
tvenne egenskaper spelat en hufvudrol:
dels deras mottaglighet för intryck eller
deras impressionabilitet, dels deras kritik,
tvenne, som man ser, alldeles motsträfvande
tendenser. Det impulsiva i konstnärens lif
har varit ett rörande barnsligt drag att
trycka hvarje stark stämning till sitt hjärta
i ögonblickets glädje och med erotisk
fantasi och berusning ombilda den till något
stort, ofta till något öfversvinneligt, att i
verldslifvets mångfald finna ett panorama
af taflor, som alla locka, och att på samma
gång alltjämt känna en känslans ebb och
flod, en Heimweh, en reservation, som
göra honom kritisk strax efter, ja, ännu
värre, under själfva förtjusningsfebern, alltså
ett bredvidstående element af
naturopposition, samtidigt med och tagande ordet
ur munnen på entusiasmen och
hängifvenheten. Utan detta mångguderi och
mångfrestande af lifvets företeelser, utan detta
vagabonddrag, som ger konstnären kraften
att intimt uppfatta det mest främmande
och det mest olikartade, som om det vore
kött af hans kött, blod af hans blod, kunna
inga naturer med konstnärsanlag lefva och
verka och trifvas. Det är detta som man
på konstnärligt språk borde kalla
konstnärens fria kärleksförbindelser med hans
många ämnen.
Det är hans på en gång
impressiona-belt assimilerande och kritiskt afvisande
temperament eller sammansättningen af
attraktion och repulsion i hans natur som
kan komma konstnärsnaturen att se så ömt
subjektivt på allt och på samma gång
bedöma allt med tankens kalla och
utanförstående objektivitet. Och i vissa fall äro
vi alla konstnärsnaturer, d. v. s. mer eller
mindre, så framt vi äro känslomänniskor.
Men så finns det en djupgående och
besynnerlig skillnad mellan detta
konstnärslynne och kärleken. Och denna skillnad
är dubbelt besynnerlig, därför att man
skulle kunna säga, att konstnärsglädje och
kärleksglädje i mångt och mycket äro
samma sak. De äro nämligen båda i hög grad
olika och i hög grad lika. Om ebb och flod
i känslan finns hos konstnärsglädjen, så
att den dels är öfversvallande stämning, dels
kritik, om naturen hos konstnären, när
han spejar efter sitt byte, alltid är forskande,
njutande och ögonblicksliflig, om han aldrig
kan låta bli att vara sympatiskt ödmjuk
och kritiskt högfärdig, allt eftersom
ögonblickslynnet fordrar det, ibland ömt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
