Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tysk romantik. Af Gerhard Gran. Öfversättning från norskan. Med 6 bilder - I snön. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
GERHARD GRAN.
öfver hela det intellektuela lifvet, ända
in i fackstudierna.
3. Klarast begrepp om rörelsens
karaktär få vi dock genom att betrakta
den så som den yttrar sig inom
filosofien, konstuppfattningen och religionen.
4. De romantiska filosoferna utmärka
sig för sin åtrå att uppfatta allt. De två
epokgörande tänkarna äro Fichte och
Schelling, som bägge två bygga på
identitetssättningen eller på den
öfvertygelsen, att tanke och natur äro ett;.men
under det Fichte konstruerar naturen ur
tanken och sålunda ger anledning till
den romantiska godtyckligheten, drager
Schelling tanken ut ur naturen och ger
anledning till det romantiska
natursvärmeriet.
5. Schelling lärde, att den
konstnärliga genialiteten var den högsta
uppenbarelseformen för världssjälen.
Därpå grundades den romantiska
konsten och konstnärsförgudningen, enligt
hvilken konsten blef så godt som all
mänsklig sträfvans mål.
6. Till och med religionen blef
konstens tjänare; den religiösa andakten fick
sitt värde däraf, att den var
konstnjutning; och då romantikerna gingo öfver
till katolicismen, var det emedan den
gammalkatolska konsten hade förvandlat
deras hjärtan.
I SNÖN.
Af MARIA RIECK-MULLER.
7ÄR det länge har varit barvinter,
och både människorna och den
nakna, kalla naturen trå efter
snön — den hvita, mjuka snön, som gör
allt så vackert igen — då händer ofta,
att den kommer på en gång i så
väldiga massor, att den väcker skräck. Den
förintar och begrafver.
Sista lördagen före jul var det ett
sådant där herrans väder.
Den snö, som fallit förr under
vintern, hade smält undan allt eftersom den
kommit, och nu var det barmark igen.
Om natten hade det dragit som en
slöja öfver månen, och mångården stod
vid och dunkel. Den gick nästan i ett
med molnen, hvilka samlade sig till en
enda svartgrå fäll och sedan lade sig
som en tjock lök längs efter
bergkammarna.
Fram emot morgonen syntes ej
månen längre.
Luften hade blifvit tung, och öfver
glanskisen lade sig som en tunn, fin
hinna. Det var någonting — och det
var ändå ingenting.
Men så började helt sakta små
lätta fjun komma dansande liksom för
ro skull. De hvirflade rundt i luften och
stannade — hvar som helst på grenar
och strån, i tufvornas ris och i de
tillfrusna, skarpa vägspåren, men bara för
att äter svinga sig upp och byta plats.
Och så höll det på en stund, tills
marken såg ut som om ett tunnt gråhvitt nät
blifvit kastadt ut öfver den.
När dagsljuset blef starkare, togo
äfven snöflingorna bestämdare former.
Ännu voro de lätta och fjunlika men
hvirflade omkring allt tätare och mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
