Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Aspasia. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASFASIA.
Af LOTTEN von KRÆ/AER.
Anakreontiskt hymnen klingar
än, Pallas, i din solskensstad,
än Fidias liflös marmor tvingar
att sjunga Hellas’ Iliad;
än Sokrates om dygdens ära
där i sin dödsstund talar lugnt,
och Plato tolkar klart hans lära —
och hafvet skimrar evigt ungt!
En ny olympisk gudaboning
ifrån Akropolis så skön
i aftonrodnadens förtoning
upplyfter strålande sitt krön.
Allt torgets sorl dött hort för dagen,
de Äldsta vända till sin härd;
blott en ifrån Areopagen
ur staden ställer snabbt sin färd.
Med gyllne band kring rika lockar
lik Febus själf han solblidt ler
och hälsar gladt de ynglingsflockar,
han Hermesvägen kransa ser;
men hädan bland oliv och lager
sitt spann mot dälden ned han styr,
där bäckens våg i rosendager
djupt in i skuggan lönligt flyr.
Vid ett palats där, med terrassen
af blommor fylld i brokig rund,
han stiger af, som vid Parnassen
Apollo i sin Delfilund.
Mot vestibulens karyatider,
med Erekteions stoder släkt,
han blickar upp, och manteln glider
från skuldran ned vid kvällens fläkt.
Omkring den ädle armar slutas
som Afrodites mjukt och ömt,
och mot hans bröst ett hufvud lutas,
i gyllne flod af lockar gömdt. —
»Aspasia, o, min fröjd, min lycka,
din Perikles skänk än en kväll!
Att till mitt hjärta dig få trycka
gör mig långt mer än gudar säll».
Och mellan pelarrader skrida
de nu mot luftigt atrium,
där trogna vänner redan bida
i ljuflig aftontimma skum.
När ljus och lampor blifvit tända
och Chios-vinet bjudits kring,
sig till fontänen alla vända,
där snart man samlad är i ring.
På purpurhyendet vid randen
Aspasia hedersplatsen tar
och sänker hufvudet i handen
med blick som aftonstjärnans klar.
Vid hennes vink rörs lätt en cittra,
en stämma ljuder ungdomsgladt,
och från fontänen börja glittra
kaskader bland cypressers natt.
De sista tonerna förklinga;
och vännerna på tusen vis
sig skynda tjusade att bringa
den unga sångerskan sitt pris.
Då till en ädel åldring säger
den främsta, hon, med sinnrik håg:
»O fader Sokrates, hvad väger
musikens konst på lifvets våg?»
Den vise lyfter fårad panna,
och fjärrsvnt blick ler oskuldsfull:
»Musiken, goda barn, den sanna,
ej uppvägs af all världens gull.
Hon sprungen är utur en åder
som denna källas silfverklar,
men hvad hon skönast oss förråder
sitt urhem ofvan gruset har.
Hvad hennes flöde djupast gömmer,
blott högsta visdom pejla kan,
hvad hemligast där bor och drömmer,
blott dygden i sin sträfvan fann.
Och vill den ädla frid du vinna,
som nämnes lifvets harmoni,
låt ej ditt lif i lek förrinna,
men sök det eviga däri.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
