Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
halfsekel. Den förres taflor ha med alla
sina stora förtjänster ett drag af
massproduktion och konsthandel, och den senare
har ju alltid varit mest begåfvad åt det
ornamentala hållet. Med glädje återsåg
man hans stiliserade bond-Salome,
bonddottern som snärjer konungen med sin
vilda dans, en tafla fylld af den
öfvertygande mystik, som Munthe så väl förstår
att framställa. Den gedigne Eiebakke, som
får in en så rörande poesi i sina blåfrusna
och dvalhändta unga bondkvinnor, var
tyvärr blott representerad med en tafla.
Denna knapphändiga öfversikt har
redan blifvit allt för lång, och utrymme
saknas att närmare ingå på den sympatiska
och lifskraftiga danska konsten, men så
mycket bör dock sägas, att knappast något
land, som är representeradt i Le grand
palais des Beaux-Arts med dess labyrintiska
salar och korridorer, gör ett så solidt och
sundt intryck som Danmark; och dessa
konstverk tala om ett samband med
publiken, som är af den rätta, den naturliga
arten, det är en folklig konst i ädlaste
mening, en konst om och för konstnärens
•eget folk och egen samtid, lättfattlig och
djup som en folkvisa, liknande de
odödliga målningarna i iöoo-talets Holland
genom sin frihet från falsk idealitet, sin
förmåga att skildra hemmets poesi, så att
man blir varm om hjärtat. Och allt detta
utan att slå af något på den artistiska
tekniken, utan krusande för den stora
publiken, som väl ej är djupsinnigare eller
mera konstförståndig i Köpenhamn än den
är på andra ställen. Man vet af
historien, hur osäkert allt profeterande om
samtida konstverk alltid är, men hvem känner
■ej en glad förvissning om att verk som
Julius Paulsens och Vilh. Hammershöjs
interiörer skola stå sig, då mycket annat
från vår tid, som nu beundras, kommer
att väcka löje eller i bästa fall isande
likgiltighet. Paulsens »I sängkammaren»
hör till den sorts taflor som man aldrig
glömmer. Den är enkel och djup som en
Rembrandt. Taflan lefver. Man förstår
att denna kvinna, som halfklädd drömmer
vid sin säng, har en själ, som lefver och
ängslas, det är ingen likgiltig docka,
insatt på måfå i en tafla, det är en
människa, förklarad, odödliggjord genom den
finaste, den mest diskreta konst. Vilhelm
Hammershöjs taflor — ibland minnande
om Jan Vermeer men kanske ännu
djupare —- äro interiörer framsprungna ur ett
själslif så rikt, att man måste söka länge
efter dess motstycke. Lyckligtvis finnes
af hans målningar en liten samling på elfva
stycken, och denna samling är en af
Parisutställningens glanspunkter. Irmingers
bilder af man och hustru äro så varma och
intima, att man ej ens kan dra på munnen
åt hans bild af en herre och en dam, om
man kan använda så högtidliga ord som dam
om en kvinna i sitt nattlinne och herre om
en man i sin nattskjorta. Hand i hand
blicka de upp mot stjärnhimmeln, lyckliga
att få lefva vid hvarandras sida. »Det er
saa yndigt at følges ad for to der gerne
vil sammen være», som den naiva, vackra
danska bröllopspsalmen säger. Samme
målares »Efter midnatt», där hustrun så
allvarligt, så tröstande böjer sig öfver sin
bekymrade man, bör kunna röra äfven den
mest skeptiske parisare. Irmingers
religiösa konst tycks däremot likna annan
modern religiös konst däruti, att man helst
vill slippa den. Men hvilka skall man
framhålla af alla dessa kärnfriska, djupt
artistiska målare: Krøyer, Viggo
Johansen, J. Skovgaard, Harald Slott-Möller,
Zahrtmann, Johan Rodhe, Fritz
Syberg: Hvilken summa af god och originel
konst! — — —
Sveriges afdelning har i pressen blifvit
så mycket omskrifven, att det knappast
lönar sig att närmare ingå på densamma.
Nästan allt hvad som utställdes af svensk
konst i det stora konstpalatset har
visats förut i Stockholm. Alla
konstintresserade ha sett dessa taflor och allt efter
ståndpunkten varit harmsna, likgiltiga eller
förtjusta. Hvar och en känner hur
hetsiga konstdiskussionerna blifvit på senaste
tiden. Miste man för tjugu år sedan sitt
medborgerliga anseende genom att yttra
sina dubier om helvetet eller
konkordie-formelns förträfflighet, utsatte man sig för
tio år sedan för ständig vanfräjd, om man
ansåg en kyss mellan oförlofvade för en
obetydligare förseelse än en förfalskning
eller en bankstöld, så är det år 1900 en
minst lika farlig sak att kalla Eugen Janson
en god och intresseväckande målare. Men
man får hoppas att en skara behjärtade
män i alla fall skall våga det, så att de
öfriga öfver deras lik kunna räcka
hvarandra handen och i fredligt samtal under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
