Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Elof Tegnér. * 30 juni 1844 — † 26 februari 1900. Af Edvard Lidforss. Med 4 bilder - Människan sjunger. Af Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELOF TEGNÉR.
I 51
ligast historiskt och kulturelt innehåll,
som tillhöra detta skede; ursprungligen
offentliggjorda i våra mest ansedda
tidskrifter, omtrycktes åtskilliga af dem,
tillökade med andra, i de båda
samlingsbanden Svenska bilder från
sextonhundratalet (1896) samt Från farfarsfars och
farfars tider (1900). I det senare
ägnade han en sista gärd åt
farföräldrarnas af honom mecl så stor pietet
uppburna minne, i det han ur ren och
oförvanskad källa spred ljus öfver hemmet
på Östrabo och biskopinnans vackra roll
därinom, en belysning som blifvit
särskildt önskvärd efter Georg Brandes’
beryktade artikel i »Mennesker og Værker» ;
men innan denna uppsats hann
fullkomligt afslutas, föll pennan för alltid ur den
domnande handen.
Här har endast i all korthet kunnat
redogöras för Tegnérs litterära
verksamhet; men granskar man den i dess
helhet, tvingar sig den tanken på en, att
han varit en af våra allra arbetsammaste
skriftställare och att hans »bagage
lit-téraire» har ett värde, som tillförsäkrar
det en hög uppskattning och långt lif
äfven bland efterkommande.
Sådana voro Elof Tegnérs yttre lef-
nadsöden, icke lysande eller storartade,
men efterlämnande minnet af en vacker
och plikttroget fylld lifsgärning samt
saknaden öfver att den skulle, mänskligt
att se, i förtid afbrytas.
Och mannen själf? — Det är bekant,,
att Shakespear’s samtida brukade kalla
honom the gentle Shakespear, och
detsamma skulle kunna sägas om Elof
Tegnér: han var gcntle, han var blid, det
låg sol öfver honom, och ur hans ögon
strålade en hjärtevärme, som lämnade
ett outplånligt intryck. Och man
behöfde ej känna honom länge för att
märka, att det förbindliga sättet och den
lysande intelligensen voro parade med
en karaktär så ren och så fast, som man
endast sällan träffar. Men hvarför längre
dröja vid ett försök till teckning,
som ändock aldrig kan bli
tillfredsställande? För dem som kände Elof
Tegnér är han oförgätlig; för dessa och äfven
för dem, som icke kände honom,
framställes han helt kort och troget med
Hamlets ord:
Han var en man, en man, och det i allo.
MÄNNISKAN SJUNGER:
Jag är ett stoftkorn i den svarta mullen.
En ringa droppe ibland milliarder
i bottenlöst och strandlöst haf.
Jag är ett damkorn, virilande i luflen.
En gnista, slungad från den stora elden —
flammande en sekund, och åter slocknad
i rymdens outgrundligt djupa mörker.
Ett korn af stoft i stoftet.
Men detta stoftkorn rymmer djup och
höjder —
svindlande fjällar, hundramila skogar,
nattsvarta grufvor, solbelysta vidder,
villsamma labyrinter, öde öknar.
I detta stoftkorns hålor dväljas väsen
af jätte växt; där sofva mastodonter,
där kämpar Lælops sina sagostrider.
I urskogsdunklet skrida jättehjortar,
och drakar kräla fram ur grufvans schakt.
Emellan täta, kyrktornshöga kronor
hörs stormen utaf ödlefågelns vingslag,
och själfva hälleberget mjuknar
för Cheirotheriums tyngd — liksom i vax
dess spår till evig tid i klippan tecknas. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
