Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Människan sjunger. Af Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
KARL-ERIK FORSSLTJND.
I detta stoftkorns riken härska resår,
härskaror af titaner och giganter,
gudar och djäflar, sammandrabbande
med torndönsstarka härskrin understundom,
men stundom famnande hvarann i
endräkt,
i salig, festligt jublande försoning.
Då går en skälfning genom mullens
stoftkorn ... —
En droppe ibland milliarder.
Men denna droppes knappnålshufvud
rymmer
ett haf. Än spegelblankt i dröm det ligger,
än tonar där en stilla lyckas durklang,
än sjunger, brusar, dånar det i droppen.
Våg vräker sig mot våg, haf vältrar sig
mot haf därinne; vattnen stegra sig
som löddriga och vilda jättehästar,
frustande högt mot molnen, stänkande
sin fradgas hvita skum i gråa hvalfvet,
slitande skyarna i tusen trasor
och skärens kala hjässor spräckande
med sina hofvars tunga, döfva klubbslag. —
Vidunder väldiga där simma äfven
i denna klara" droppes dunkla inre.
Där skria själar ångestfullt i natten.
Delfiner hoppa där i stänk och glitter.
Hvalfiskar tumla där och para sig
i djupets gungande och mjuka bädd.
Hafsormen ringlar sig från pol till pol
med häftigt skvalp och våldsamt rullad
svallvåg,
som lägger sig till ro vid fjärran kuster.
Och öfver droppens vida ocean
där glida isberg under norrskensflammor,
där jaga spökskepp, drifvande för stormen.
Oformliga och pansarklädda odjur,
som andas rök och spruta eld och lågor,
där törnå samman, borrande hvarandra
i sänk med klumpig mules hvassa horn —
då skimrar blodrödt i den svarta droppen.
Men stundom ock en stolt fregatt där
seglar
på upptäcktsfärd mot nya rika stränder;
en lustjakt ilar öfver blåa vidden —
hvitvingad fågel, styrande i sol
mot långt i fjärran hägrande Atlantis —
då glittrar droppen som ett solfylldt öga,
ett barnaöga, strålande af glädje. —
Djärf stiger stundom ock en dykare
ned i de dolda, mystiskt mörka djupen
och bär mot ljuset upp dess gömda under,
dess röda skatter och dess bleka lik. —
Ett damkorn blott —
en gnista, slungad från den stora elden.
Men detta damkorn, virilande i vinden,
bär själft inom sig stormar; än de susa
med eolsharpors dämpadt milda klang,
än kasta de på lek med molnen boll;
än segla de på hvita sommarskyar
fram öfver grönskande, soldränkta marker,
och än, i svarta höstmolnsmantlar klädda,
med blixt och åska rusa de till anfall.
Då falla skogar såsom ax och strån;
då störta städer samman, bergen remna
och malas fint till grus, till mull och
jordmån
för nya åldrars frön och gyllne skördar. —
Och denna gnista -—
all världens eld, allt lif, i rymden lefver,
i henne rymmes. Solar flamma där.
Planeter kretsa där, och stjärnor vandra
i evig och fulländadt skönböjd kretsgång.
Kometer ila sina vilda vägar,
nyckfulla, bundna dock af höga lagar.
Jordar därinne födas, lefva, dö.
Där rulla tunga, svarta jätteklot,
rolösa vålnader af döda världar.
Där sväfva nebulosor, dunkla varsel
om nya sekel, nya solsystem.
Evig oändlighet den gnistan rymmer —
flammande en sekund, och åter slocknad
i rymdens outgrundligt djupa mörker!
KARL-ERIK FORSSLUND.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
