Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 60
ANNA M. ROOS.
onda med materien, hvilken således
proklamerar en strid, som icke kan upphöra
så länge denna världen består, och
hvilken nödvändigtvis förr eller senare måste
framkalla en predikan om dödande af
det kroppsliga, enär människan blott
därigenom kan höja sig mot ljuset.
Den lära, som starkast och mest
konsekvent af alla predikat asketismen, är
Buddhas. Enligt Buddha är det från
själfva begäret att lefva som allt lidande
utgår, och detta begär måste förintas,
för att människan skall kunna ingå i den
eviga hvila, där inga önskningar mer
finnas.
»Detta, I bröder», säger Buddha, »är
den upphöjda läran om lidandets orsak:
det är viljan att lefva, traktandet efter
tillvaro i njutning, som för från
pånyttfödelse till pånyttfödelse; det är
traktandet efter individuel lycksalighet i det
närvarande eller i det kommande lifvet.
Detta, I bröder, är den höga
sanningen om lidandets upphäfvande: det är
den fullständiga förintelsen af viljan att
lefva, af traktandet efter tillvaro och
njutning».
Det slutliga målet skildras sålunda:
»Slocknad är viljan att lefva och
individualitetens fladdrande irrbloss». Äfven
kärleken är ett ondt: »Den vise känner
intet hat och ingen kärlek. Af kärlek
födes lidande", för den som är förlossad
från kärleken, för honom gifves intet
lidande».
I fullständig motsats till buddhismen
står härvidlag judendomen.
Den skapelsehistoria, som inleder
judafolkets religiösa urkunder, är så fjärran
som möjligt från t. ex. nyplatonismens
teori om världens tillblifvelse genom
materien, som drager själarna nedåt. I i
Moseboks berättelse är det Gud själf som
i begynnelsen skapar himmel och jord,
finner det allt ganska godt och välsignar
sitt verk; han är den som skapar män-
niskorna och ger dem en fläkt af sin
ande; den synd, som bringar disharmoni
in i hans sköna skapelse, är olydnaden,
icke sinnligheten; förföraren, ormen, är
icke någon väldig världsmakt, som reser
sig i trots mot den Evige, han får strax
af Gud sitt straff" (»du skall krypa pä din
buk och äta jord») samt den dom, som
förkunnar hans slutliga tillintetgörande
(»kvinnans säd skall söndertrampa
ormens hufvud»). Äfven efter syndafallet
blir världen icke ett fängelse utan en
skola till förbättring. Det är af frukten
af kunskapens träd som människorna ätit,,
och i denna bild ligger en
antydning-om att den väg de hafva att gå icke
leder tillbaka till ett förloradt
oskuldstillstånd utan, genom lidanden och
pröfningar, framåt till en utveckling, som i
sin fulla medvetenhet står högre än den
försvunna ovetenhetens. (Häri skiljer sig
judendomens uppfattning väsentligt från
t. ex. nyplatonismens åsikt, att
världsutvecklingen består blott i ett befriande
från det tyngande slagget, ett återgående
till ursprunglig osinnlig renhet.) Där
är icke fråga om någon oöfverstiglig
klyfta emellan Gud och världen. Gud
talar själf till människorna, med faderlig
omsorg till de rättfärdiga, i vrede till de
orättfärdiga; hans änglar stiga ned till
jorden, varna och leda människorna. I
Mose lagar och utförliga ceremoniela
föreskrifter, i profeternas ljungande strafftal
röjes aldrig minsta skymt af den
uppfattningen, att naturen i sig skulle vara
ond och sinnelifvet orent. Det var först
sedan judarna — hufvudsakligast via
Alexandria — börjat röna inflytande af
hellenismen som man i deras skrifter —
t. ex. Vishetens bok, som skrefs i
Alexandria ungefär hundra år före Kristus
— märker spår af en sådan
uppfattning.
I Zarathustras religion är ej heller
tal om någon evig strid emellan en god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
