Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ASKETISMEN INOM DEN HELLENISKA VÄRLDSÅSKÅDNINGEN.
157
och en ond princip; där är ingen fråga
om att ej ljuset skall segra och i sig
uppsluka mörkret, och denna ljust
harmoniska världsåskådning motsvaras af
en sund etik, som alls icke begär något
undertryckande af naturen*.
I den grekiska folkreligionen kan det
naturligtvis icke heller vara tal om att
spåra någon asketism. Men liksom
he-breernas gamla Elohim-dyrkan, när tiden
var mogen, när de djupaste andarna
ej mer kunde känna sig tillfredsställda
af äldre tiders krassa begrepp, blef
reformerad af profeterna, liksom den äldre
mazdeismen blef renad och pånyttfödd
af Zarathustra, så kom det ock en tid,
då den grekiska mytologiens
världsåskådning väckte tänkande helleners kritik.
Xenofanes, i sjette århundradet före
Kristus, och efter honom eleaterna
bekämpade öppet den gamla gudatron, de
gamla myterna, såsom uppfyllda af
sedligt underhaltiga föreställningar. Och
före dem hade andra tänkare, medan de,
kanske af fruktan för folkets missnöje,
afhöllo sig från att öppet kritisera den
gamla religionen, dock alldeles vid sidan
af densamma åt sig uppbyggt en
världsförklaring. Denna kritiska rörelse var
icke såsom hos ebréerna och
perserna demokratisk, den resulterade icke
i en reformation af statsreligionen; den
blef bildningsaristokratisk, i det där vid
sidan af folkreligionen utvecklade sig en
världs- och lifsåskådning som det
kräfdes studier för att intränga i och som i
allmänhet alldeles icke sträfvade att
utbreda sig bland den stora massan —
men i stället af denna oftast betraktades
med misstro och ovilja.
I denna grekiska filosofi, framställd
och utvecklad af en rad tänkare, af
* Detta har nyligen påvisats af en svensk
forskare, N. Söderblom (»Le génie du
Mazdé-isme» i »Mélanges Charles de Harlez»),
hvilka några varit bland mänsklighetens
yppersta, skönjes, såsom jag här genom
en serie citat* vill söka visa, redan från
början en benägenhet för dualism, som
följdriktigt ej kan annat än utmynna i
asketism.
Om Anaxagoras, Perikles’ och
Aspa-sias vän, — af hvilken ej många
yttranden äro bevarade mer än de sköna
orden: »Människan är skapad för att
betrakta stjärnorna», — säger Aristoteles,
att han, liksom Empedokles, var en
föregångare till Platon i dennes lära om att
Enheten (= gudomen) är orsaken till det
goda, materien till det onda.
Herakleitos säger: »Så länge
människan lefver, är den gudomliga delen af
hennes väsen förbunden med lägre stoffer,
från hvilka hon i döden blir fri». Och
»medan vi lefva, är vår själ död i oss
och väckes till lif först genom vår död».
Demokritos, — som framhåller, att
»själen är det väsentliga, kroppen kärilet»,
att »kroppslig skönhet utan förstånd är
något djuriskt», att »djurets adel består
i kroppens, människans i sedliga
företräden», att »det höfves människan att
mer sörja för sin själ än för sin kropp»,
att »tapper är icke blott den, som
öfver-vinner hinder utan den som öfvervinner
sina lustar», att »sinnesnjutningen ger
kort lust och mycket olust; blott själens
ägodelar förskaffa varaktig
tillfredsställelse», att »sedlig är kärleken blott då,
när han ej orenas af någon otillåten
lidelse» — visar en stark lutning åt
asketismen, när han ogillar äktenskapet och
särskildt finner något anstötligt och lågt
i dess fysiska moment.
Den nyss nämnde -Empedokles —
som, i likhet med Demokritos, har en
ganska låg tanke om kvinnan, som säger, att
* Citaten ur Platon äro anförda efter M.
Dalsjös öfversättning; af de öfriga äro en del
hämtade ur Zellcrs »Philosophie der Griechen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
