Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN PAUL SEN.
älskvärda fru Hall, enka efter ministern,
fru Camilla Collett, Björnson, Ibsen etc.
Geheimerådet Krieger var den af de
danska gästerna, som jag blef mest
förtrolig med. Han visade alla norrmän
ett specielt intresse, han var nämligen
själf född i Norge (nära Arendal), men
kom redan som litet barn med sin mor
till Köpenhamn. När han uttalade sig
om norska förhållanden, ådagalade han
en sällsynt sakkunskap, hans
personalhistoriska vetande var rent af
förbluffande.
Det var en man af medellängd,
kraftig ochundersätsig,med oregelbundna drag
och små kloka ögon; han påminde mig
inte så litet om en gammal norsk lots.
Med den stora ordensstjärnan på sin
svarta frack tog han sig bra ut i
ljuskronornas glans.
Förhållandet mellan honom och fru
Heiberg var rörande och kom en att
tänka på dessa vackra, estetiska
vänskapsförbindelser, af hvilka de stora
kulturcentra ute i Europa ha kunnat
uppvisa så många — vi behöfva endast
erinra oss Chateaubriand och madame
Recamier, grefvinnan Finkenstein och Tieck
— men som under våra breddgrader äro
ganska sällsynta. Det är som om dessa
vänskapens ömtåliga blomster, hvilka ha
kärlekens hela ömhet utan dess
fordringar, icke riktigt kunde trifvas i vårt
bistra andliga klimat.
Mötet med fru Heiberg har nog varit
den mest ingripande händelsen i Kriegers
lif. Från den dagen fick det ett djupare
innehåll än politiken och vetenskapen
dittills kunnat gifva det. Hjärtat har
äfven sina kraf — det vill älska och
älskas.
Med en hängifvenhet och beundran
utan like slöt han sig till henne, och då
hon blef änka, bjöd han henne sin hand,
hvilken hon på goda grunder, äfven
därför att hon ogärna ville byta bort sitt
berömda namn, vägrade att mottaga.
Men från den stunden blef deras
vänskap om möjligt innerligare än
någonsin . . . Ständigt besökte han henne och
var föga lycklig de dagar han icke hade
tillfälle att få se en skymt af henne.
Han värnade ridderligt om henne
och stod henne praktiskt bi på många
sätt — men i hufvudsak blef hon den
gifvande, som kvinnan vanligen blir i
alla förhållanden, där hjärtat spelar främsta
rolen. Han kom till henne ensam och
besviken, med sina sorger och
bekymmer. Hon förstod att lyssna med
kärleksfullt deltagande, hon förstod att trösta
med en blick, med ett ord eller med
sin blotta närhet, och hon förstod den
ännu svårare konsten — att vara diskret.
De vänner, som utgöto sin sorg i fru
Heibergs bröst, funno där underskrinet
med de många inseglen.
Fru Heibergs lif, växlande och
glänsande som en roman, hade han
fördjupat sig i som få och förälskat sig i
enhvar af dess intima detaljer, hvilka
han gömde väl i sitt trofasta sinne. Hur
ofta har jag inte, när fru Heiberg
meddelade oss en eller annan episod från
sin teaterbana och minnet därvid svek
henne litet, hört honom afbryta henne
på sitt ridderliga sätt genom att sakta
lägga sin hand på hennes och säga:
»Nej, ni tar miste, dyra vän, det var
inte den dagen ni uppträdde första
gången i den rolen, det var först senare.»
Och så nämde han år och datum. Med
ett leende måste fru Heiberg alltid
medgifva, att han hade rätt. Han mindes
gången af hela hennes lefnadslopp bättre
än hon själf — detta stora konstnärslif,
med hvilket hans hjärta var som
sammansmält.
Det var dock hvarken vid
middagarna eller aftonbjudningarna, då fru
Heiberg var omringad af sitt gamla, trofasta
garde, som jag, den yngre och okände,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
