Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
JOHN KRUSE.
åsynen af skärgårdarnas holmar drömma
sig tiilbaka till sin barndoms paradis,
uddarna vid Skenäs, så visar denna dagbok,
att han alldeles ej var utan praktisk
politisk blick. Klart och utförligt redogör han
för den allmän-europeiska politiska
konstellationen vid tiden för utbrottet af 88
års krig med Ryssland och utreder den
inre politiska ställningen i Sverige närmast
före och under detta krig, hvars af Gustaf
III med ifver påskyndade utbrott väckte
djup oro hos Oxenstierna, som såg, hur de
verkliga krigsförberedelserna försummades
och Anjala-fenomenet allt mera närmade
sig. Intressant är att se, hur skarpt och
djupt Oxenstierna såg till bottnen af Gustaf
III:s väsen, visserligen med af personlig
miss-stämning skärpta blickar för
konungens svagheter. Han anmärker bl. a , att
i Gustaf III:s själ »åstadkommer lyckan ej
annat än högmod och motgången endast
förbittring» och tillämpar detta på Gustafs
sinnesstämning efter den mot honom föga
vänliga riksdagen 1786, då hans »oro
förvandlades i en hårdhet, som nu blifvit ett
lynne och en hemlig lust att hämnas på
dem, som visat misshag». Och när Gustaf
III återgifvit värjorna åt de tillfångatagna
ryska officerarna och kadetterna, kan
Oxenstierna ej afhålla sig från ett litet skämt
öfver kungens smak för teatraliska effekter:
»Det fägnar mig, att han ej i värjornas
återgifvande satt något skryt, utan att det
skett helt simpelt och naturligt. Jag var
rädd, att han ville försöka något grant
vid detta tillfälle, som en repetition af
någon tillkommande dram». Men Oxenstierna
vore ej den han är, om han ej, då han
såg Gustaf III befinna sig i en ytterst tryckt
och nedslagen sinnesstämning i anledning
af krigshändelserna och särskildt de svenska
officerarnas myteri, grepes af medlidande
med honom och glömde bort sin personliga
förargelse öfver att icke längre äga
konungens förtroende: »Han är olycklig, han
lider, han har ej mera felat emot mig.
Jag minns ej annat än hans vänskap och
glömmer hans köld.»
Liksom de föregående memoarverken
har professor Schück också utgifvit Uno
von Troils själfbiografi och
reseanteck-ningar. Troil, som slutligen steg till den
höga posten af Svea Rikes ärkebiskop, var
en af dessa lyckans gullgossar, för hvilka
allting går som en dans, och det är därför
ej att undra på, att han själf, som han
säger, finner det »angenämt att återkalla
minnet af ett lefnadslopp, som ehuru i sig
föga märkligt, dock gifver mig en glad
anledning att erkänna den Högstes nåd och
beundra de vägar, hvarigenom den mig
fört vida öfver min önskan och förmodan».
Troil framstår i dessa memoarer icke
såsom en egentlig begåfning, utan som en
mera allmän tidstyp, ett kvickt och vaket
hufvud och en man med en viss frisk
praktisk duktighet och företagsamhet, äfven
oräddhet, när det gällde. Som nybakad
magister gör han en resa till Paris via
Strassburg, om hvars härliga gotiska
katedral han fäller det om äkta j
700-tals-grundhet vittnande omdömet, att den
uppförts »på en tid, då religion och
supersti-tion så med hvarannan voro blandade, att
man trodde sig förtjäna himmelriket med
att bortgifva sina barns egendom till munkar
samt betalade aflat för att ostraffad begå
de största sottiser»; kyrkans »durchsigtiga»
torn omnämnes såsom »en ibland de högsta
piramider i Europa, och förtjänar att se,
hvad arbete och kostnad man varit nog
dåraktig att våga på ett kyrktorn». I Paris
besöker den blifvande biskopen flitigt
teatrar, välgörenhetsinrättningar och sjukhus,
trollkarlar och andra sevärdheter, framför
allt berömda författare. Bland dessa senare
är äfven Jean Jacques Rousseau, som sitter
och skrifver noter, när Troil anländer, och
ogeneradt fortsätter därmed, under det Troil
söker smickra sin gäst och göra sig själf
intressant genom att servera honom en
filosofisk vattensoppa, kokad efter Jean
Jacques’ eget recept. Vi kunna ej förvåna
oss öfver, att Rousseau alltjämt fortsätter
med sin notskrifning, men så nämner Troil
Uppsala, och Rousseau kastar pennan och
råkar i eld och lågor vid tanken på Linné,
»ce grand homme lä», hvilken han skulle
skatta sig lycklig att få höra. Från Paris
går Troils färd till England, därifrån han,
då tillfälle yppar sig, gör en afstickare till
Island. Efter en så originel studieresa och
därtill understödd af Gustaf Ill:s synnerliga
bevågenhet, lyckades Troil så
utomordentligt raskt avancera på den prästerliga
banan, att han redan vid 40 års ålder blef
ärkebiskop, hvadan han sålunda på ett mer
än glänsande sätt uppfyllde den profetia,
som låg i faderns versifierade uppmaning
till pilten Uno: »Håll dig, min Uno, vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
