Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Ur bokmarknaden
- Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
453
din bok, så blir du både lärd och klok,
och får så både smör och ost, där farfars
farfar din var prost.»
*
Professor Levertin har fyllt sin volym
af samlingsverket med ett urval af den
store pratmakaren och mångskrifvaren,
bibliotekarien C. C. Gjörwells
fantilje-bref, hvilka sträcka sig öfver en tidrymd
af 20 år, 1791 —181 t. Gjörwells egna
bref bilda hufvudstommen i denna förtroliga
familjekrönika, men här och hvar har
utgifvaren med van och finkänslig hand
inflickat bref från andra medlemmar i
familjen, hustru, döttrar och mågar, hvilka på
ett uppfriskande sätt bryta enformigheten
af familjefadrens i sin omständlighet
stundom en smula tröttande skrifverier och
bidraga att göra bilden af en sällsynt
lycklig svensk familjs lif för 100 år sedan mera
full och afrundad.
Det är i själfva verket en kulturbild af
mycket hög rang, som gifves i dessa bref
från det gustavianska Sverige. Lefvande
framstår »de lärda mödors patriark», alltid
blid och skalkaktig, en hjärtemänniska par
préférence, full af milda löjen och milda
tårar och med hjärtat vidöppet för vänskap
och kärlek, och icke mindre lefvande teckna
sig husmodern, den gladlynta, lifliga fru
Brita-Nora, och hennes båda döttrar,
såväl Brite-Louise, gift med
krigskommissarien Gari Gustaf Almqvist och moder till
den berömde Carl Jonas Love, som den
yngre dottern »Stafva» eller »lilla Lindahl»,
sin fars älskling och gift med
Norrköpings-grossören Johan Niclas Lindahl. Den
gjör-wellske sonen Calle, arkitekten, samt de
båda mågarna framträda mera glimtvis och
skisserade.
Det är en lycklig familj med det
gladaste och ljusaste stockholmslynne som
denna brefsamling gör oss bekanta med.
Kärlekens och förtrolighetens varma ande
härskar ständigt mellan
familjemedlemmarna, och 1700-talets små skalkaktiga andar
flyga beställsamt omkring och lifva upp den
varma luften med sina friska pustar. Det
är märkvärdigt, med hvilken graciös
fjärilslätthet de människorna togo lifvet — utan
att därför bli ytliga och fadda!
Hvad som frapperar hos Gjörwell är,
synes det mig, den egendomliga föreningen
af den friskaste ungdomlighet i sinne och
hjärta, en oförminskad förmåga att
assimilera nytt stoff, samman med den
prudentligaste noggrannhet och stadighet i
vanor man gärna kan tänka sig och som
äro typiska gammalmansegenskaper. Snart
sagdt för hvarje dags små händelser redogör
gubben med skrupulös samvetsgrannhet och
innerlig förnöjelse för sin kära dotter i
Norrköping, den och den »pastorala och
aimabla» vandringen på Djurgården eller
stilla vallfärden till den blifvande egna
grafven på Solna kyrkogård, den och den
lilla blomsterplockningen på en vår- eller
sommardag, den och den stilla aftonstunden
i biblioteket eller ute på »Solituden», den
lilla lägenheten ute på Ladugårdslandet,
som Gjörwell hade hyrt för att äga ett mål
för sina vandringar och — från dess
fönster — en vid utsikt, som kunde fröjda
hans skånska ögon. Med hvilket
obeskrifligt lugn och hvilken söndagsro förstod ej
denne fromme herrnhutare att njuta af sitt
lifs alla stunder stilla och länge, och med
hvilken nästan irriterande ordentlighet han
för bok öfver hvarje glad stund! Man vet
knappt, om man skall finna det mer löjligt
eller mer rörande, när gubben i särskilda
paket gömmer de små blomsterskördarna
från vissa sälla dagar och till sin dotter
sänder per rehir blommor, som han fått
af »söta mor» — men Gud vet, om icke
dylika drag äro i främsta rummet rörande.
Det finns hos Gjörwell under allt
bokdammet en hjärtats poesi, hvilken ej kan annat
än gripa. Naturen och lifvet älskar han
med en ynglings känsla hela sitt lif, och
hans kärlek till sina unga vänner är i
högsta grad romantisk och svärmisk äfven
i dessa vänskapssvärmeriets gyllene tider.
Betecknande för samtidens åsikt om
Gjörwell såsom en typisk »glad gubbe» är
hvad han berättar på tal om Grétrys opera
»Anakreon», som uppförts i Stockholm:
»Herr Carl Stenborg hade, med sitt glada,
trinda och vällustiga ansikte, hans (A:s) roll;
och hvad det glädtiga lynnet beträffade
sade han, att han ville däruti härma mig,
och i synnerhet uttrycka det lycksaliga
ansiktet, som han sade mig alltid bära.»
Det är lustigt hos Gjörwell att se, hur
hans litterära smak för Gessners pastorala
idyller genomsyrat hela hans lifssyn. Han
har en otrolig svaghet för det »pastorala»,
och intet uttryck torde förekomma oftare
i hans bref. Naturen är för honom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0495.html
