Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Karl Wåhlin - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
455
därest det ej nu blifvit sagdt, småningom
skulle blifvit bortglömdt och föremål för
mer och mindre skarpsinniga gissningar.
Han har kommit oss att förstå huru den
sjukliga retligheten i Tavaststjernas lynne
fann näring i sådana bekymmer och
svårigheter, som oftast äro förknippade med
författarebanan i ett litet land, huru
subjektivt han uppfattade sin ställning och huru
föga han förstod att finna sig till rätta i
de omständigheter, som erbjödo sig. Han
har fått fram det barnsligt hjälplösa drag,
som man ofta finner hos genierna och
som hos Tavaststjerna var så påfallande,
och man känner igen den underliga
blandningen af vekhet och vildhet i detta lynne,
hvars egenskaper aldrig i samdräkt förde
personligheten åt ett bestämdt håll utan
ständigt slogos om honom och sleto honom
hit och dit.
En utanförstående har visserligen svårt
att fälla något omdöme om det sätt,
hvarpå en del förhållanden inom den finska
litterära och politiska världen blifvit
.omtalade eller antydda, men nog förefaller
det som om författaren med mycken
aktsamhet och ansvarskänsla ingått på dem
och förstått att göra rättvisa ej blott åt
föremålet för biografien utan äfven åt dem,
i hvilka Tavaststjerna med mer eller mindre
rätt såg sina vedersakare.
Det är ingen lätt sak att i
Tavaststjernas frodiga produktion sålla agnarna
från hvetet. För en framtid kunna
värdena inom hans litterära kvarlåtenskap
skifta: om huru samtiden dömt, lär oss
biografien ganska mycket Författaren
gifver oss för nästan hvarje arbete utdrag
eller referat af de viktigare offentliga
omdömena, hvartill han fogar sin egen oftast
välgrundade kritik. Tavaststjerna var icke
det tåliga, vaksamma, själfkritiska arbetets
man. Den andliga så väl som den
kroppsliga hushållningens konst var honom
främmande. Liksom han kunde spänna sina
fysiska krafter till det yttersta i oerhörda
strapatser, så kunde han under ingifvelsens
högtryck med en underbar lätthet gifva en
fulländad och bedårande form åt sina
ögonblickliga ingifvelser. Men en lugn,
dröjande, fördjupad åskådning af ämnet var icke
hans sak, och går man från bok till bok
för att få ett helhetsintryck af hvad
författaren innerst ville och åstundade, blir
intrycket hvarken så starkt eller så klart
som man med enstaka stycken af hans
produktion i minne kunde väntat.
Hvad tiden led blef det allt vissare för
honom själf, att han saknade tillräckliga
betingelser för att föra sin lifskamp till
segerrikt slut, — och därmed kom det också
något brutet öfver honom, — han kom »i
förbund med döden», och hans tankevärld
omdanades därefter:
De tankar, som skulle mig skrämma,
de blefvo min käraste skatt. —
Vi äro professor Söderhjelm tack
skyldiga för den flit, omsorg och
sanningskärlek, som han nedlagt på detta verk.
Om dess betydelse för Finland behöfver
jag ej orda. Men jag vill påpeka — i
fall det skulle behöfvas —, att den är en
bok äfven för svenska läsare. Icke blott
därför, att Tavaststjerna skrifvit på vårt
språk och kanske hade sin största
läsekrets i Sverige, utan äfven därför, att här
lämnas intressanta meddelanden om hans
beröring med svenska författare och hans
omdömen om dem, och slutligen och icke
minst därför, att den ger en bild af idélif
och tidsstämningar, som i många fall troget
återspeglades i det samtida Sverige,
oberoende af all yttre beröring.
K. W—n.
harald Molander: Strödda skizzer och
berättelser, utgifna efter författarens död, med ett
förord af Oscar Leverti n. Stockholm, Albert
Bonnier.
Den lilla knippa romanfragment,
resebref och kåserier, som samlats efter den
så plötsligt bortgångne författaren, gömmer
saker af olika värde. Bokens pärla är
inledningsnovellen Farbror Kuno Ottokar
— tryckt första gången, om jag icke
missminner mig, i Geijerstams kalender Nutid
—, en med öfverlägsen brio gjord skildring
af ett stockholmsoriginal, som verkligen
existerat. Hur mästerligt är han icke
gifven, samlaren, bokmalen, den stackars
vilsekomne enstöringen, som lefver på nåd
och som skulle alldeles förpuppats i
bitterhet och världsförakt, om icke två ting
vore: hans violoncell och hans goda hjärta.
Nu hjälper hjärtat honom att intressera sig
åtminstone för ett par medmänniskor, och
violoncellen blir den ständiga trösten i de
svåra stunderna, när en svartalf hviskar i
örat, att hans lif kunnat forma sig annor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
