Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 B. H. B.
lunda. Emellertid, där han sitter
hopsjunken i sin skrifstol, snusande och
stånkande under »helvetet med ordnandet af
de Cronsköldska papperen», eller ligger
på magen i det öppna fönstret och
kallröker, medan sommarvärmen och doften
från lindarna på Klara kyrkogård slå emot
honom, är han en bekantskap, som man
icke glömmer i första taget . . .
Novellen kommer alltid att höra till
våra klassiska. Det öfriga i boken står
icke på samma höjd, ehuru förtjänsterna
både i fragmentet Idealism, en modern
stockholmshistoria, och i de två kapitlen
af den ofullbordade medeltidsromanen äro
betydande. Den sistnämnda utgör ett nytt
prof på Harald Molanders sällsynta
förmåga att lefva sig in i gångna tider och
hans vidsträckta kunskaper •—• allt som gaf
oss Lyckoriddaren och några af de
stilfullaste uppsättningar våra teatrar haft
att erbjuda. Det är ju bekant, att den
ojämförligt största delen af den
bortgångnes arbetskraft ägnades regissörskallet, och
teaterbrefven i den föreliggande samlingen
ådagalägga hans rastlösa ifver, hans
hänförelse och — hans kritik. Resten af
boken upptages af kåserier, nerkastade på
lek och för dagspressen, men alla med
den svingande fart öfver sig, den uddiga
kvickhet och det sappörhumör, som bar upp
äfven det flyktigaste från Molanders penna.
Det var alltid något af fyrverkeri i hvad
han skref. Han ville briljera, och han
kunde det. Hela hans lynne var långt
mera galliskt än svenskt, och hans
virtuosmässiga formtalang, som lät språket
gnistra och spraka, kokettera och gå i
dans, rulla med alexandrinernas pomp och
spetsa till sig i epigram, förledde honom
nog att gifva mer än ett bravurnummer,
där innehållet icke uppvägde den
glänsande ytan. Men hans natur var säkert
icke så grund, som man velat göra
gällande. Det står ett litet poem som
uvertyr i boken, och det tyder på åtskilligt i
hans väsen, som kanske icke fick komma
i dagen. Sentimental var han emellertid
minst af allt, och han var för van vid
teatertårar för att duperas af dem i det
verkliga lifvet. Som Cyrano satte han en
stolthet i att bära panachen högt — äfven
när det blåste allt annat än smeksamma
vindar. B. H. B.
Oscar Levertin: Magistrarne i Österås.
Stockholm, Albert Bonnier.
Aldrig har Levertin gifvit oss en
berättelse af så utsökt och behärskad konst
som den ofvanstående. När man läst
boken till slut och blundande lutar sig
tillbaka i stolen, ser man i en vision hela
det sista kapitlets Österås med domkyrkan,
S:t Eriks källa, de små gröna
trädgårdarna, valborgsmässoeldarna och Mälaren
i fonden. Och man tycker sig höra en
ung, litet dämpad röst tala: »Här är så
vackert, att jag har svårt att tänka mig
någon plats, som så frestar en att stanna ...»
Rösten är Erland Stråhles, men den
har icke alltid låtit lika lugn som nu, och
den har tumlat med andra ord. Den unge
mannen, som plötsligt kallas hem från sitt
glada liber-studiosus-lif i utlandet till
tystnaden och de tröga timmarna i Österås’
katedralskola, är en vek drömmar-natur,
lätt hänförd och lätt trött, ett byte för
sina egna impulser och för viljor, som äro
stapkare än hans. Han har
känslomänniskans svårighet att komma till ro med
sig själf i ett regelmässigt plikt- och
hvar-dagslif, och hans längtan spanar som en
fågel i bur efter friare rymder. Det är
just allt det hos fru Sylvi, som smakar af
öppen horisont, lifsmodet,
världsborgarvyerna, den obundna personlighetens kraf
på egen väg, det är allt detta som fångar
Erland och kommer honom att omdikta
sig själf till eröfraren, för hvilken lifvet
och lyckan skola falla till fota vid första
vinken. Han står till sist i begrepp att
lämna allt för att följa efter fru Sylvi,
som rest med en sista eggelse åt hans
energi -— men han har gjort upp
räkningen för tidigt. Det finns en vilja till i hans
lif, och det är moderns. Den åldrade
kvinnan med smärtdraget kring munnen, men
med håret ännu korpsvart och de stora
ögonen glänsande af själsstyrka, hon, som
en gång för längesedan upprättat hemmet
efter skam och ruin, räddar det nu för
andra gången. I det afgörande
ögonblicket står hon nu inför sin son med något
af en ödesgudinnas makt, och Erland
viker tillbaka. Han blir åter barnet, som
knappast någonsin handlat på egen hand,
och somnar uttröttad från alltsammans,
från sitt nederlag och sina halfpackade
kappsäckar . . .
Det är alltså historien om en själ, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
