Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
457
väges och befinnes för lätt, och om det
omöjliga i att spränga sitt eget väsens
gränser — en af »dessa små sorgliga
komedier, som man icke kan skratta åt för
tårar», för att använda Oscar Wildes
uttryck om Maupassants novelletter. Hvilket
stillsamt och ändå ödsligt vemod bär icke
upp Erlands scen med sig själf i
trädgården, efter det dramat i hans lif spelats ut.
Det är befrielsens andedrag, den svages
glädje att allting »är öfver», filosofen som
ser sig själf på afstånd igen och spinner
in nederlagets skam i en väfnad af
tankesystem. — Som motsats till Erland
Stråh-les sammansatta natur har författaren ställt
rektor Frank. Det är mannen, huggen ur
ett enda block, och med ensidighetens
styrka. Han har aldrig tviflat och han
ser icke mer än en väg att gå. Despot i
sin kärlek som i sitt hat, är han den födde
härskaren, som ödet endast gifvit en skola
att befalla öfver. Småstaden har klämt
men icke brutit honom som de öfriga
»magistrarne». En efter annan passera
de läsaren, öfverlägset skildrade allihop:
den lille tunne historielektorn Gylling,
Gabriel Herrlænius med sina släktminnen,
Alexander Roos, klassikern, och den unge
läraren i modersmålet, skalden
Anderson-Alm, känd för sin diktsamling »I gamla
näfverlurar». På deras pannor står samma
tecken af vingklippt längtan, och
själfför-bränningen lyser ur ögonen.
Ty boken handlar om detta också, om
svenska småstadsöden, om begåfningar,
som strypas af en fattigtillvaro eller bli
till underliga former af misslyckade eller
halfgångna genier, om själar som aldrig
lyftas på sina egna lågor, endast förbrinna
i dem — om tragiken i så många af våra
diktaröden. De mästerliga sidorna, där
klassikern orerar på Österås’ stadskällare
om den svenska poesien, hvars lagerträd
»endast och allenast växa utanför
kragarna», äro hänförande i sin blixt och sitt
djupa vemod. En annan scen, som nitar
sig fast i minnet, är Erlands
promenad strax före afgörandet med fru
Sylvi. Ett rof för alla sina stridiga
sinnesrörelser, söker han sällskap för att få
råd och hjälp. Men på alla hans
förstuckna frågor komma inga svar, som han
kan använda. Människorna trampa hvar
och en i sin tankesfär, och ingen förstår
den andre . . .
Den lilla romanen — som Nils
Kreuger försett med utsökta vignetter — är
sällsynt rik. I stilens glans, i
stämningarnas suggererande styrka står ju Levertin
ensam hos oss, och de små läckra
pasteller han här skänkt oss från den gamla
Mälarstaden höra till hans konsts bästa.
Det finns böcker som gifva oss sin starka
näring och som vi läsa med beundran,
men ändå med en kylig beklämning öfver
deras doftlöshet. Och det fins andra af
hvilka man helst vill njuta långsamt och
hvilkas bouquet ännu länge dröjer kvar i
minnet efter läsningens slut. Till dessa
senare hör Magistrarne i Österås.
B. H. B.
Ola Hansson: Fru Ester Bruce. Stockholm,
Albert Bonnier.
Det har alltid stått en strid om Ola
Hanssons namn. Han blef hastigt berömd
och fick lika hastigt en hel hop
vedersakare, som nog ofta gingo längre än rätt
och billighet kräfde. Med sina många
ojämnheter är han dock en af de bästa
litterära krafterna från åttiotalet, och den
egendomliga blandningen i hans
temperament af förfinad sensibilitet och brutal lust
att taga bladet från munnen, har mycket
som fängslar och rycker med. Hans hand
är lätt som en pastellists, när han ger oss
sina skånska landskapsskildringar, och
plötsligt ritar han upp en scen som med
svartkrita, skärper och stryker under. Det finns
prof på bägge delarna i den bok, som här
omhandlas.
Fru Ester Bruce är en roman från
författarens födelsebygd, detta egendomliga
landskap, som till karaktär, folklynne och
språk visar så stora olikheter mot rikets
öfriga. För oss uppsvenskar börjar
utlandet i Skåne. Vi stirra från kupéfönstret
öfver ändlösa marker, där vår blick, som
är inriktad på en snäfvare horisont, irrar
utan fäste, och en släng af slättens
melankoli får makt med oss. Det är den,
som man tycker sig förnimma som en
underton i all Ola Hanssons diktning, och
så äfven i Fru Ester Bruce. Den
lifs-episod, som här knyts och löses upp inför
våra ögon, har i sig något af själfva
landskapet, tungt och stilla, med kornblixtar
vid horisonten och Sundets dimma slukande
allt i hopplöst grått . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
