Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vårt intresse i boerkriget. Af Per Hallström - Georg Nordensvan. Af David Sprengel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi andra, som icke ens falla på att
hata engelsmännen för att de i sin på
det hela taget så stora och lysande
historia fått några nya mörka blad, vi
vända oss i stället med hela vår förmåga
af känsla, hela vår sympati och begär
att förstå mot boerna, som frysande
under Sydafrikas nätter se sig ensamma
utan hjälp, med stjärnorna öfver sig och
sin vilja klar och fast som de, och
kanske icke känna sig så märkvärdiga
ändå, men säkert äro det.
På »veldtet» ha de födts och
fostrats med enformiga och stora
horisonter, de ha icke sett mycket, men hvad
som trädt upp öfver synranden, det har
stått skarpt och tydligt för blicken. I
kojorna ha de läst bibeln högt, och
vaggad af versernas rytm har från
barndomen inpräglat sig i deras minne
Exodus’ skildring af stammarnas färd genom
öknarna mot det utlofvade säkerhetens
land. Det har tyckts dem vara deras
eget öde de hört sias. Den ark de fört
med sig, det har varit det obetvingliga
begäret att få lefva i frihet utan
trängsel af andra, det har varit
nationalitetens lag och evangelium, och ur
berättelsen ha de hämtat hopp och styrka och
fördomar.
De äldre af dem minnas den tid, då
lejonen smögo hungriga och med lysande
ögon kring deras marker i skymningen;
de ha utrotat dem, de ha trott sig
grunda sina boningar fasta. Nu ligga
kojorna i aska, lejonen, Englands
vapendjur, ha kommit igen, men de tröttas
och förskräckas icke. Med samma
jägarmod som förr och samma säkra öga
och samma jägarens frihet från hat och
till och med något af den munterhet och
hoppfullhet, som följer af styrka och frisk
luft, föra de ännu sin strid.
Det är tyvärr troligt, att den är
afgjord, men aldrig säkert, så länge de
icke tro det själfva, det är deras enkla
vishet. Vi ha allt skäl att beundra den
— ingenting mindre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
