Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De blinda. Af Maurice Mæterlinck. Öfversättning från franskan af G. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
MAURICE MÆTERLINCK.
DEN FÖRSTE BLINDE.
Hvem talar så oförnuftigt?
DEN ANDRE BLINDE.
Jag tror det är den, som ej kan höra.
DEN FÖRSTE BLINDE.
Var tyst! — Nu är ej rätta stunden att tigga!
DEN TREDJE BLINDE.
Hvartåt gick han för att hämta bröd och
vatten ?
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Han gick åt hafsstranden.
DEN TREDJE BLINDE.
Vid hans ålder bör man ej gå ned till hafvet.
DEN ANDRE BLINDE.
Äro vi nära hafvet?
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Ja, våren tysta ett ögonblick, så skolen I höra
det. (Sakta brus mot klippstranden från det
närbelägna och lugna hafvet.)
DEN ANDRE BLINDE.
Jag hör blott de tre gamla, som bedja.
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Hör noga efter, så skall ni höra det genom
deras böner.
DEN ANDRE BLINDE.
Ja, jag hör någonting, som ej är långt från oss.
DEN ÄLDSTE BLINDE MANNEN.
Hafvet låg inslumradt; nu tyckes det vakna upp.
DEN FÖRSTE BLINDE.
Han har gjort orätt i att föra oss hit; jag
tycker ej om att höra det ljudet.
DEN ÄLDSTE BLINDE MANNEN.
I veten väl, att Ön ej är stor, och att man
hör det, så snart man kommer utom klostrets
inhägnad.
DEN ANDRE BLINDE.
Jag har aldrig hört det.
DEN TREDJE BLINDE.
I dag låter det som om det vore alldeles
bredvid oss; jag tycker ej om att höra det så nära.
DEN ANDRE BLINDE.
Inte jag heller; dessutom ha vi aldrig
begärt att få gå utom klostret.
DEN TREDJE BLINDE.
Vi ha aldrig kommit så långt som ända hit;
det var onödigt att föra oss så långt.
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
I morse var det så vackert; han ville, att vi
skulle njuta af de sista solskensdagarna, innan vi
stängdes in i klostret för hela vintern.
DEN FÖRSTE BLINDE.
Men jag tycker mera om att stanna i klostret.
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Han sade också, att vi borde lära känna den
lilla Ö, där vi bo; han själf har ej genomströfvat
den fullständigt; där finns ett berg, som ingen
bestigit, dalgångar, i hvilka ingen haft lust att gå
ned, och grottor, i hvilka ingen till denna dag
trängt in. Slutligen sade han, att man ej alltid
borde invänta solskenet under klosterhvalfven; han
ville föra oss ned till hafsstranden. Men dit har
han gått ensam.
DEN ÄLDSTE BLINDE MANNEN.
Han har rätt; man bör tänka på att man
lefver.
DEN FÖRSTE BLINDE.
Men det finns ju ingenting vi kunna se utomhus!
DEN ANDRE BLINDE.
Sitta vi i solskener nu?
DEN TREDJE BLINDE.
Är solen ännu uppe?
DEN SJETTE BLINDE.
Det tror jag ej; det förefaller mig vara
mycket sent.
DEN ANDRE BLINDE.
Hvad är klockan?
DE ÖFRIGA BLINDA.
Jag vet ej. — Ingen vet det. —
DEN ANDRE BLINDE.
Är det ljust ännu? (Till den sjette blinde.)
Hvar är ni? — Se efter; ni som kan se litet,
se efter!
DEN SJETTE BLINDE.
Jag tror, att det är alldeles mörkt; då solen
skiner, kan jag se en blå linje mellan mina
ögonlock; jag har sett den i dag, men det är rätt
längesedan; nu skönjer jag ingenting mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
