Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Politisk begreppsförvirring och dess orsaker. Ett svar på civilingenjören Per Hallströms anfall. Af docenten d:r John af Klercker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITISK BEGREPPSFÖRVIRRING OCH DESS ORSAKER. 621
ters) ganska ampra omdömen om vissa af
sina egna landsmän i Transvaal, isynnerhet
om den holländarklick, som tog väldet
under Krugerregimen. Önskar hr H. ännu
mera kraftiga exempel i det stycket (som
jag, delvis af sedlighetsskäl, måst utesluta)
så hänvisar jag honom bl. a. till
Vallen-tin\ Meine Kriegserlebnisse bei den
Buren, Berlin 1900, till Lion Cachets redan
citerade bok samt Wormsers\\N&X. ik zag
en hoorde op een Ambulancetrein,
Dor-drecbt 1900, äfvensom till talrika i
periodiska skrifter tryckta bref af boervänner,
som deltagit i striden. 1 den sistnämnda
broschyren skall han äfven finna rikliga,
delvis rätt humoristiska exempel till
belysande af boerernas allbekanta sätt att
handskas med sanningen. (Jfr. äfven i detta
afseende Mansvelt — Krugers sista eckle
siastikminister —: Proeve van een
Kaapsch-Hollandsch Idioticon, Kaapstad 1884;
Valentine: Veldt and Laager,
London-Capetown 1899; M. Mann: The Boer in
Peace and War, London 1900, o. s. v.)
Hr Hallström påstår till sist (samma
sida), att jag »grubblar på, om icke
hertigen af Alba . . egentligen var en
gentleman och martyr — som Chamberlain»
(Mr. Chamberlain omnämnes icke på ett
enda ställe i min uppsats!), samt anser mig
nära på täga Bartolomeinatten i försvar».
Den uppenbara oriktigheten af hr H:s sätt
att här referera framgår af en jämförelse
med hvad jag på det antydda stället (p.
257—258), skrifvit, och i hvilket
sammanhang det står. Ingen historiskt skolad
läsare skulle taga anstöt af hvad jag där
anfört af allbekanta förhållanden. Såvida
hr H. genom studium af några fackarbeten,
som i utförlighet höja sig öfver
elementar-böckernas nivå, vill orientera sig i frågan,
hänvisar jag honom: i hugenottfrågan till
exempelvis Mareks: Gaspard v. Coligny,
I, i, Stuttgart 1892 (tiden före
Michelade-massakern i Nimes) och Magalon: Histoire
du Languedoc, t. II, Paris 1847 p. 137
ff.; rörande watergeusernas framfart och
Willems af Oranien och hertigens af Alba
politiska uppträdande och karaktärer till
t. ex. Holzwarth: Der Abfall d.
Nieder-lande, II, 2, Schaffhausen 1872, p. 34, 63,
162 o. s. v,, Wenzelburger: Geschichte der
Niederlande, II, Götha 1886, p. 214, 303,
313-, samt i båda frågorna till Kervynde
Lettenhove: Les Hugenots et les Gtietix,
II, Bruges, 1884, p. 22, 416 och amiralen
Jurien de la Gravières olika monografier.
Han skall då finna, att mina påståenden,
att dagrarna och skuggorna måste fördelas
något mindre ojämt än hvad på grund af
den äldre pragmatiska historieskrifningen
vanligen sker, och att rättsfrågorna
ingalunda äro entydiga, visst icke innebära
någon paradox, hvaröfver han behöfver
förskräckas.
På tal om fakta ur allmänna historien
vill jag också i förbigående erinra om hr
Hallströms något egendomliga uppfattning
af Wienkongressen, hvilken han äfven
hedrar med ett från skiädderiyrket hämtadt
epitet. Denna korporation, som återställde
nationaliteterna i Europa, är säkerligen just
från hr H:s sida förtjänt af ett något
mildare bedömande.
Den försvarade visserligen
fideikommissrätten, hvilken ju af hr H. generellt
angripes. Men hvad är det annat än just
denna rätt som han vindicerar för Krugers
Transvaalboerer, och äfven för oss själfva,
för den händelse vi skulle möta svårigheten
af en invandrad majoritet af högre politisk
mognad än vår egen. Och därmed
tangera vi den fråga, som utgör kärnpunkten
af vår meningsdifferens, nämligen vårt, d.
v. s. svenska allmänhetens intresse i
boerkriget.
Detta intresse skall enligt hr Hallström
ha en trefaldig grund och uteslutande hvila
på känslor. Nämligen dels en estetisk
känsla, som han tycks vilja tillämpa på
hela världshistorien, och som förknippar
rättsfrågor med gula aftonsolar och
stjärnehimmel öfver enformiga horisonter, dels en
oegoistisk allmän rättskänsla, ej närmare
definierad men sannolikt förbunden med
den oreflekterade sympatien för den mindre
af två hundar som slåss; dels äfven en
(enligt mitt förmenande) betydligt egoistisk
instinkt att hålla med den mindre, emedan
vi en gång i händelse af nationel fara
skulle behöfva påräkna samma sympati från
andra, endast därför att vi vore den
svagare parten. Däri ligger en af de
principiella grundfrågor, hvaruti hr H. enligt
min ståndpunkt far vilse och utsår
stäm-ningsfrön, som för oss själfva kunna blifva
ödesdigra. Endast det folk, som icke af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
