Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Muntra musikanter. Af A. Berndtson. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
muntra musikanter. 109
i spetsen. Följden var att Tracadérosalen
var så godt som fylld vid de båda
konserterna därstädes och bifallet storartadt.
»Jag tror», skref Spada till Stockholms
Dagblad, »att finnarna kunna vara nöjda
med sitt uppträdande här. De ha rönt
fullt erkännande, entusiastiskt erkännande».
Vid den finska utställningspaviljongens
invigning officierade M. M. med sång i
presidenten Carnots närvaro. Dagen
därpå voro de finska sångarna inbjudna som
gäster till utställarnas fest för den franska
regeringen. När presidenten Carnot
inträdde i sin loge, ville emellertid M. M. i
toner visa det sympatiska franska
stats-öfverhufvudet en särskild heder och sjöngo
för honom ett par hälsningssånger, något
som synbarligen upptogs mycket väl, icke
blott af föremålet utan också af öfriga
närvarande, från hvilka M. M. rönte prof på
smickrande uppmärksamhet. Detta var
måhända det socialt mest glänsande tillfälle
i M. M:s lif och kröntes med
anförarens, herr Sohlströms utnämning till officier
d’académie. 1889 års exposition hade
en egenskap utöfver vanliga
världsutställningar, den nämligen att tillika vara en
revolutionens hundraårsfest. Det rådde en
högre, friare stämning vid detta nationernas
möte än hvad som i ali synnerhet var fallet,
vid det af ali sköns imperialism präglade
täflingsmötet år 1900. Fröjden att väcka
uppmärksamhet och att vinna erkännande
var då liksom mera mänsklig och af mera
sant värde än senare och kanske äfven
tidigare. Sången är intet politiskt
kampmedel, men med sin förmåga att tränga
från hjärta till hjärta bygga ton och sång
osynliga men varaktiga bryggor mellan
individer af skilda faser och språk, ja
kanske också mellan folkelement, folkgrupper
och nationer.
Redan 1889 blef M. M. i tillfälle att
bevittna sångens makt i detta afseende.
Vid ankomsten från Paris till Berlin via
Rhenfloden och Frankfurt am Main erfor
man, att tyskarna med en viss
fördomsfullhet betraktade hela deras konserterande,
emedan de förut konserterat i Paris. Men
alla betänkligheter föllo till föga, och
framgången gick i crescendo för enhvar af de
fyra konserterna i Berlins Filharmoniska
sällskaps stora sal, inför »denna
mönster-kör af högsta rang», hvilket uttryck
sammanfattar den tyska musikvärldens omdöme.
Fot. Daniel Nyblin, Helsingfors.
CARL VON KNORRING.
Sångarfärden till Paris blef sångkören
M. M.:s sista stora bragd. Man lefde på
sina minnen, gifvande då och då en
konsert i ändamål att betäcka skulder från
de trots goda inkomster föga lukrativa
långfärderna. När därtill omkring 1890 kommo
politiska förhållanden, som verkade
nedsättande på körens spänstighet, fattades vid
ett möte den 17 maj 1891 beslut om M.
M.:s upplösning.
De närmaste åren därpå fick man någon
gång höra en konsert, gifven af f. d.
medlemmar af M. M., men verklig
sammanhållning uppstod ej ånyo förr än 1897, då
en ny förening, af till stor del gamla M.
M:ter, bildades under namn af »Sällskapet
M. M.», omfattande såväl aktiva som
passiva medlemmar. Sällskapet, som gifver
en konsert om året, har till uppgift att,
bland annat genom pristäflingar mellan
kompositörer verka för kör- och kvartettsångens
utveckling och förkofran. Sällskapets
skapare och förste dirigent var Oscar
Mechelin, blifven direktör i finska statskontoret.
Energiskt och framgångsrikt ryckte han
upp sällskapets sångkör i jämnhöjd med
hvad M. M.:s traditioner kräfde, och
publikens förtjusning liksom kritikens
enstämmiga beröm vittnade om att han
lyckats. Under ären 1898—1900, då
Mechelin af sjukdom hindrades att själf anföra,
var det åter Sohlström som öfvertog ledar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
