Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 ellen key.
hamrade dogmen om den skada Sverige
gjort Finlands kultur. Och han uppreste
sig mot talet om nödvändigheten att
af-kasta hvad som återstod af det svenska
oket; att i de svensktalande bygderna
främja det svenska elementets utträngande
genom inflyttning af finsk allmoge ; ja, att
hellre låta Finland erhålla det ryska språket
som sitt andra officiela, än det svenska,
hvilket var mycket farligare; att icke
motsätta sig Finlands närmare administrativa
sammanslutning med Ryssland utan visa
undfallenhet för att som gengåfva erhålla
— medgifvanden i språkfrågan!
Dessa lärosatser hörde Daniel senare
förfäktas äfven af fosterbrodern, sedan ett
rikt giftermål — och andra timliga fördelar
inom det gammalfennomanska lägret —
förvandlat Hjalmar från en »osäker» till en
rättroende. Daniel däremot såg allt klarare
det svenska kulturarbetets betydelse ej blott
för Finlands förtid utan äfven för dess
nutid; han tänkte sig språkstriden utjämnad i
godo, genom att de bildade svenskfinnarna
småningom tillägnade sig äfven folkspråket;
han hoppades, att den nya litteraturen och
konsten väl skulle bygga på nationelt finsk
grund, men icke omgärdas af ett högt
fördomens stängsel, afsedt att hindra
inträngandet af allt utländskt, särskildt af allt
svenskt. Han insåg, att man måste bryta
med det gammalfennomanska partiets trånga
konservatism och låta de nya idéerna från
Europa — närmast från Sverige, där
Strindbergs kopparlur då väckte ungdomens
stridslust — obehindradt genomtränga det
inhemska kulturarbetet. De västerländska
tankarnas genaste väg till Finland var
alltjämt öfver Sverige, och om Finland nu
afsade sig den svenska bildningens
hjälpmedel, skulle det vara som att »slita
kläderna af kroppen utan att ännu kunna skyla
sin nakenhet med en ny, värdig dräkt». Men
framför allt kände han, att »hvarje lillfinger
räckt åt Ryssland skulle följas af båda
händerna och kroppen med».
Denna kätterska mening — att finska
folkandans väckelse icke var nog för en
kulturel blomstring, ifall icke folkandan
förenade sig med tidsandan — medförde åt
Au-tio etiketten »opålitlig» inför fennomanerna.
Och vännerna sågo i honom en galen idealist,
i synnerhet när han, efter några års
konststudier ute i Europa, kommer hem och
äfven vill verka för sina idéer. En målar-
vän ger honom följande, också här i Sverige
mycket användbara replik:
»Hos oss hafva nya idéer utsikt att gå igenom,
blott om de framställas af gamla herrar — gamla
bepröfvade herrar, som suttit i tusen komitéer och
sju hundra direktioner och på de senaste fyrtio
åren icke sett annat än sina protokoll. Men
sådana gamla herrar framställa inga nya idéer. Väckas
de af yngre, då stukas de ögonblickligen, dels för
att man under dem spårar rackeri, dels för att
man inte vill ge ungdomen rätt i någonting, dels
för att man inte begriper.»
»Jag vet nog att det varit så, men jag trodde
att det blifvit bättre . . . .»
»Sämre har det blifvit, ty de gamla herrarne
ha bara blifvit äldre, och på samma gång dummare
och elakare 1 Och de sitta kvar, och när de
ändtligen afgå, testamentera de sin lifsgärning och
åskådning åt söner och klickfränder, hvilka
visserligen äro yngre till åren, men ingalunda till
sinnelaget.»
Men bland de unga är det icke mycket
bättre. Trots skåltalen, hvilka skumma af
patriotisk förhäfvelse, finner han hjärnor,
där språkfrågan, examen och växlars
omsättning taga så mycket rum, att sedan
nätt och jämt plats blir kvar för
afgörandet om man var — med eller mot Ibsen.
Ty i denna fråga koncentrerades hela den
öfverblifna andliga kraften! Men i
ungfen-nomanernas nya tidning erhåller Daniel
emellertid ett organ för hvad han har på
hjärtat. Han skrifver där, att en verkligt
liberal ståndpunkt nu måste innebära känsla
för arbetarklassens sträfvan, för de nya
tidstankarna. Han häfdar, att man icke
kunde identifiera det nationela med det
finska språket allenast, ty man skulle då
komma till farliga konsekvenser, medan en
ädel täflan mellan båda språken — för att
tillsammans höja hela folkets kultur — ur
alla synpunkter skulle främja den nationela
utvecklingen.
Daniels fritalighet — särskildt när hans
fosterbror genom fennomanskt beskydd
utnämnes till en tjänst, som en mycket mer
kvalificerad person sökte — föranleder
konflikter, som göra att Daniel frivilligt
lämnar tidningen. Hans docentur går äfven
af partiskäl om intet, och han lämnar den
akademiska banan för en plats vid skolan
i sin hembygds stad. Men äfven här blir han,
genom sin harm öfver det ofvan nämda
rektorsprogrammet, omöjlig och beslutar nu
att som folkhögskolelärare verka bland de
enda, af hvilka han ännu hoppas Finlands
räddning: allmogens söner och döttrar. Det
är en vacker, ljus bild hvilken stannar så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
