Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Ur bokmarknaden
- Af Ellen Key
- Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden. 145
som sista intrycket af denna mörkt sorgsna
bok, bilden af den stilla junikväll, då de
hemvändandes båtar glida öfver den stora
insjön och de unga i sina hjärtan begrunda
lärarens allvarliga afskedsord:
»När andra svika, så måste ungdomen resa
sig allt högre och ropa allt kraftigare, att den icke
tillåter sitt fosterlands ära att skändas. Och denna
lära skola de sprida vida omkring, när de nu gå
ut till sommarens arbete på fält och i skog.»
Men just denna ljusa bild är kanske
bokens mest upprörande intryck. Ty man
frågar sig ovillkorligt, huru länge sådana
stämmor ännu skola kunna ljuda i finska
skolsalar? Och man spörjer vidare, om det kan
blifva mer än en vacker symbol, att det är
skolynglingarna hvilka rifva
rektorsprogrammet i bitar, att det är bondeynglingarna
hvilka till »slåttern på ängarna och
afton-hvilan i stugan» medföra motståndets tanke?
Ty endast så länge de ännu intet lifsviktigt
äga att förlora, kan man af ynglingar kräfva
ihållande motstånd, ifall de icke i detta
motstånd föregås af folkets ledare. Att
många sådana under de sista åren gifvit
strålande föredömen är en sanning, som
Pekka Malm icke kunnat taga med i sin
skildring, efter som denna ju icke
omedelbart vidrör 1890-talets händelser. Han
har endast, med fosterlandsvännens
grämelse öfver de syndafall han sett, riktat
blicken mot det enda håll, från hvilket han
anser att en framtid nu kan räddas åt
Finland: ungdomen.
* *
*
En hvar, som älskar Finland — och
hvar finnes bland denna tidskrifts läsare
någon, som icke det gör? — bör läsa
Brytningstider, för att se hur djup den
ångest är, som nu gnager finska
fosterlandsvänners hjärterot, och hvilka de
partilidelsens synder äro, dem det finska folket nu
får umgälla. Vi kunde själfva däraf
draga lärdomar. Ty ehuru vi lyckligtvis
inga språkstrider hafva, finnas däremot
klass-strider och unionsstrider, dem det
gäller att sluta, innan det en gång blir för
sent. Tyvärr pläga emellertid folken lika
litet som individerna lära af hvarandras
öden. Och det torde således vara förgäfves
som jag, med Bryt7iingstiders allvarsord
vibrerande inom mig, nu omskrifver Leib-
nitz’ gamla sats — »det är icke
nödvändigt att lefva, men nödvändigt att tänka»
—• sålunda: »För det folk, som finner det
nödvändigt att lefva, är det äfven
nödvändigt att börja tänka.»
Ellen Key.
Gustaf af Geijerstam: Kvinnomakt. Stockholm
C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Det är på en liten intim supé i en
litterär krets vi första gången få höra Hugo
Brenner tala. Bokens hjälte är då en man
mellan femtio och sextio år; han har ett
själfullt grubblareansikte med skarpt
markerade drag och nervöst minspel, och hela
hans person är af det slag, som måste egga
människornas fantasi. Han talar om
konsten, dess ändamål och urartning i våra
dagar. Konstens ändamål är att hjälpa
lifvet att dana verkliga människor, och för
den skull måste den vara fram alstrad af
verkliga människor och icke af dessa
»lifvets dilettanter, som vinna en lättköpt ära
på att skrifva formfulländade böcker eller
måla felfria taflor. De stora diktarna äro
de stora uppfostrarna; genom att drifva sin
egen personlighet till största möjliga
rikedom och djup skola de rikta och fördjupa
publikens. Det gäller att sammansmälta
människan och konstverket, men i stället
sträfva vi att fjärma dem från hvarandra ...»
Detta och mycket annat yttrar d:r
Brenner, och han har starka ord af afsky för
alla dem, som krypa bakom slagordet 1’art
pour 1’art, därför att de äga så litet att
skänka af sig själfva. Den underliga
tystnad, som följer på talet, beror förmodligen
icke på att sällskapet känner sig träffadt
som af en uppenbarelse; det njuter af
värmen i öfvertygelsen, och invändningarna
ligga alltför nära till hands för att någon
skulle känna sig frestad att briljera med
dem — i det sällskap där man är. Någon
olyckligare beskyllning mot var tids kritik
än att den vill »fjärma konstverket från
människan» är annars icke gärna möjlig,
och svärmeriet för diktarens skolmästarkall
är icke lika upplyst som det är vackert.
Men vi tiga med sällskapet, och vi dela
snart mycket af den mans intresse för Hugo
Brenner, som blef hans vän och fick
mottaga den lefnadsbikt, om hvilken boken
handlar.
Den handlar 0111 kvinnomakt. Det är
en sargad själs begär att rifva upp allt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0145.html
